Varför ska det vara så svårt?

Jag förstår inte hur frustrationen kan sätta sig så djupt,
att jag kan bli så arg, så äcklad.
Jag borde väl inte inte bli det, egentligen.
Men jag kan verkligen inte rå för det.

Hatat sitter för djupt,
Äckelkänslan likaså.

Men det jag inte tycker om och som gör mig än mer
frustrerad, arg och rent ut sagt förbannad är
att jag låter det gå ut över människan det rör sig om,
att jag blir äcklad av människan så till den grad
att jag blir fysiskt illamående.

Alla har vi vår historia, javisst.
Men det stör mig så förbannat att jag har svårt,
så förbannat svårt,
att se det som just det,
historia.

"Minnen från förr hinner alltid ikapp"

"minnen från förr hinner alltid ifatt
och all din kärlek kan aldrig bära hennes tyngd
och varje gång vinner svart blank vinter is
en stulen bil kan ta dig bort från stadens ljus
men ingen tid kan läka dig nu"
- Lasse Lindh

Hur blev allt så otroligt svårt,
så ångestladdat, så tungt att bära?

"Det löser sig"
"Det går över"
"Så farligt är det ju inte"
Jo tjena.
För mig gör det till och med ont att andas och
jag klarar verkligen inte av vissa saker.
Hejdlös gråt, blytung ångest, panik.

Varför slutade jag med mina mediciner?
Det är över två veckor sen nu och det känns
som världens misstag men jag vill inte gå tillbaka,
inte nu.

"Minnen från förr hinner alltid ikapp"
Borde kanske lära mig det,
acceptera det,
lära mig att leva med det,
hantera det.
Men, alltid dessa men,
vissa saker går bara inte.

Har Du Tänkt På Hur Orättvist Allting Kan Vara?

Ständigt har jag fått höra förmaningen
"gör inte så, folk omkring dig mår dåligt då,
du måste tänka på dem som bryr sig om dig".
Och jag vet att förmodligen alla med någon form
av självdestruktivt beteende har fått höra samma sak.

Javisst.
Självklart ska man tänka på mamma, pappa,
syster, bror, övrig släkt, lärare, klasskamrater,
skolkamrater, vänner och alla, precis alla, andra.
NEJ, det tycker jag är väldigt fel.
Tänker de någonsin på mig? Tänker de någonsin
på hur dåligt jag mår?
Hur dåligt man faktiskt måste må för att känna ett
behov av att åsamka sig själv smärta och förstörelse?

Varje gång jag har hört den där ovannämnda förmaningen,
har jag haft en stor lust att fråga just det,
"har du en aning hur dåligt jag mår? Hur ont det måste
göra i mig när jag måste ta till sådana brutaliteter som
att misshandla och och ibland nästan döda mig själv?
Nej, det tror jag inte. För då hade du inte förmanat mig
över att jag inte får göra någonting som kan orsaka
någon annan smärta. En sådan svag smärta som jag är
säker på inte kommer upp på samma nivå som den
smärta som jag, ständigt, bär inom mig."

Är det inte bra orättvist det här?
En som redan mår fruktansvärt dåligt får
ansvaret över att se till att friska och sunda
människor inte mår lite dåligt över att denna mår dåligt.
Snurrigt värre blev nog det där.
Lite av smärtan borde de kunna ta, tycker jag.
Det rör sig ju inte om konstant inneboende kaos,
panik, ångest, självhat och/eller smärta, som de behöver
bära (en kortare stund, till och med).

"Du har alltid varit min lilla trollunge"

Idag var dagen då sista besöket på BUP ägde rum.
Sista gången jag satte mig i det allt för välbekanta
möblemanget i det alltid lika intakta väntrummet.
Sista gången jag intog min plats i högra hörnet i den
röda fåtöljen. Samma fåtölj och samma hörn som alltid,
som varit min plats i 6,5 år.

Jag fick ju till och med Lotta att ta tillbaka
den där röda fåtöljen när de byte till senaps-
gult och obekvämt.

De sade att jag blev för gammal,
att förtroendefulla relationer och kontakters längd
styrs av något så trivialt som ålder och födelsedagar.

Varma underbara hjälpsamma Lotta som funnits där
i så många svåra hårda långa år kantade av brutalitet.
Hon grät lika öppet och helhjärtat som ett barn med
uppskrubbade knän, tårna föll i mängder och hickan
och skakningarna på rösten infann sig med en sådan
kraft att mina egna tårar stoppades, klumpen i magen
förlamades och den för mig så välkända tomheten infann sig.

Genom gråten lyckades jag urskilja orden:
     "Du har liksom alltid varit som min lilla trollunge,
      jag har stundtals varit så orolig för dig och det
      känns svårt och tungt att släppa iväg dig, släppa
      taget om dig.
      Du får gärna höra av dig eller skicka ett kort
      då och då!"

Därefter följde de korta orden "iväg med dig nu" och
en hård kram som extremt komprimerad form fick
symbolisera de åren vi känt till varandra, jobbat till-
sammans, alla saker vi löst och diskuterat och pratat
om. Allt som nämnds, allt som inte nämnts, alla svåra
stunder och alla framgångar.

Kort därefter stod jag utanför byggnaden jag alltid känt
om Barn och Ungdoms Psykiatriska mottagningen,
och visste inte alls vad jag skulle göra av mig själv.
(Det slutade med att jag gick mot bussen men
ändrade mig och promenerade en bit för att ändra
mig igen och ta bussen ändå.
Och jag såg mig inte om, inte en enda gång, när jag gick
ifrån BUP och Lotta och Cia och Frank, för sista gången.)

Långa Nätter

Ensamheten har aldrig varit en vän
men jag kan inte låta bli att undra
när jag ska kunna ta ensamheten i handen
och sluta fred.

Undra om kriget någonsin kommer få ett slut,
om någon kommer höja den vita flaggan
och be om vapenvila och få till stånd ett uppehåll.

Om rädslan någonsin kommer sluta lamslå mig
när jag lägger mig till rätta, själv, på en 120cms
bred mjuk yta för att inta en natts vila som aldrig
infinner sig.

Om ensamhetens långa klor någonsin kommer
sluta pressa sig mot struphuvudet och kväva
andetagen och göra det svårt att finnas till.
Om jag någonsin inte kommer behöva kriga
med tabletter och alkohol till sista droppen
och dimma läger sig över slagfältet.

Om jag någonsin kommer lära mig att härda ut,
om det någonsin sker ett mirakel och det inte
längre finns något att härda ut.

Det Kallas Tvivel, Det Där Som Känns

Ska jag någonsin sluta låta tvivlet
ta överhanden, kontrollen, över mig?

Igenigenigen och igen.
Samma visa.

Återigen.
Hela tiden.
Om och om och om igen.

Fortsätter jag såhär kommer jag förlora,
och jag kommer förlora stort,
jag kommer förlora allt.

När Du Hänger Mot Repet, Lär Dig Ta Slagen Eller Hoppa Upp I Matchen

Jag har ärrad tunga efter
för många dagar, nätter, dygn
i mani och vakenhet.

Jag är randig, rutig och prickig
efter för många år av
kaos under huden.

Min organ bär spår efter
för många dagar, nätter, dygn, månader, år
med dimma i ögonen.


Ingenting kommer någonsin bli
som det har varit,
som förr,
som innan allt.
Det har jag med säkerhet sett till.

Men jag andas,
jag andas stadigt.
Andetag sviker inte längre,
benen viker sig inte under mig.
Fast mark under fötterna
och tydliga konturer.

Jag har överlevt
och jag har lycka i stegen.

pusspusspuss

Att stå ensam inför smärta är alltid svårt.
Att stå ensam inför också osäkerhet är
snäppet svårare.

Klarar det, det gör jag.
Jag har ingen annan än mig själv att skylla,
om så skulle vara fallet, ändå.

Det är trevligt att hur långt jag än kommer
från mitt förra liv, mina gamla dumheter,
så hinner det alltid ikapp och träffar
som en kniv i ryggen.
Oförberett, smärtsamt och ofta med en
förmåga att förstöra allt.

Sova/försöka sova lär bli trevligt,
men utmaningar och erfarenheter
är alltid trevligt.
PUSS

Catch Me As I Fall

You can catch me as I'm falling
with just the look in your eyes,
just by those eyes of yours'
you can make the pain go away.


You got the power 
to make me
whole.


I want to rest
in your arms
for the rest of my life,
in eternity,
and just 
breath you in,
be surrounded by your safety,
feel safe.

I want to be encircled by all
that is you,
feel your warm breath against my forehead,
your lips pressed to mine
and those assuring words in my ear
that the monsters aren't for real,
that you will always be by my side,
thorough all the up's and down's.


And those eyes of yours,
all that compassion,
all that love.


All those nights of pain you,
just by being near,
turn in to something endurable.

Jag älskar dig.

Monsters Calling My Name

Skogen, träden, marken,
fick ta min sorg, igen.
Eller nej, inte sorg, sorgen har lämnat mig.
Råångest, panikskrik, tårar, hulkningar,
hallucinationer, självförakt, självhat,
är återigen det enda som finns.

Crawling through this world as disease flows through my veins
I look into myself, but my own heart has been changed
I can't go on like this, I loathe all I've become

Jag är rädd, har jag förlorat mig själv
i min rädsla för att vara fel, göra fel?
Hon kallade mig attentionwhore,
var det det simpla ordet i återupprepning
som fick mig att gå tillbaka, sluta mig i mig själv.

Aldrig har jag haft så många att vända mig till
och samtidigt känt mig så ensam.

Jag han inte mer än hem innan orden,
de hårda orden,
anföll från alla håll och kanter.
Fel. Allt var fel. Igen.
Återigen hade jag gjort fel.
"Du måste lära dig att tänka,
det fungerar inte att du är så här.
Du måste tänka på oss och allt vi
gör för dig"Skrik. Hårda ord. Mördande blickar.
Hatiska blickar.

Det verkar bara vara jag som ser det,
ingen bekräftar någonsin min uppfattning.
Jag överdriver, ser saker som egentligen
inte är där, vänder saker till min "fördel",
kräver uppmärksamhet, ljuger och
manipulerar.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Jag tvivlar på min
uppfattningsförmåga,
verklighetsuppfattning,
mina ögon, öron och känsel.

Självföraktet liksom slukar mig.
Jag vet inte ut eller in,
jag vet inte vad som är sant och vad som är falskt,
jag vet inte vad som är verklighet och vad som är
hjärnspöken,
jag vet inte om någon finns där eller om det är fantasifoster.
Jag vet inte om jag sitter i min säng eller om jag pskosar ur
i en bältsäng.

immobilized by my fear
and soon to be blinded by tears
i can stop the pain if i will it all away

Jag vågar inte höra av mig till någon,
för jag vet inte om det är okej och jag
vet inte om det är på riktigt och jag vet
inte om de nära, T, F och M, är verkliga
och jag är otroligt osäker på om jag existerar.
(och jag vill inte, villintevillintevillinte, göra fel
igen och jag vill inte vara fel och jag vill inte,
jag bara vill inte)

catch me as i fall
say you're here and it's all over now

I'd Rather Bleed With Cuts Of Love Than Live Without Any Scars

I need your patience and guidance
And all your lovin' and more.

When thunder rolls through my life
Will you be able to weather the storm?

Osäkerhet har alltid dunklat tilliten,
alltid gjort den ofullständig.
Dunkla rum.
Diffusa kontakter med omgivningen.
Jag vill tro,
jag vill inte hamna under tvivlets styre.
Jag vill våga, våga ge, våga ta, våga lita.
Våga allt, våga uttala mig, våga chansa.
Våga sätta ord på det som känns.

Baby, can I trust this?
Or do all things end?

So tell me when you look in my eyes
Can you share all the pain and happy times?

You Can Go Now Baby, I Would Understand

Ett svek är alltid ett svek.
Svek leder alltid till besvikelse.
Att svika leder till att ta emot besvikelse.
Och det gör förbannat ont att möta
besvikna ögon.

Jag vet inte om jag kan.
Jag vill så gärna och det gör så ont
att möta
de här besvikna ögonen,
de där tröttsamma suckarna.
Besvikelsen på mig själv för att jag
vet att jag svek gör nästan ondare
än hennes besvikelse.
Den där orosångesten äter på mig.

Here We Go Again

Here we go again.
Hårt och andlöst och..
och breathtaking.
Helt otroligt brutalt breathtaking.

Men jag tror att det kan bli bra,
riktigt bra.
Hon ställer krav men kräver inte att
det ska ske på en gång och inte heller
att jag ska lyckas. Bara att jag ska
försöka. Små steg i taget.

Allt känns så enkelt, så avslappnat.
Inte krystat, pinsamt och nervöst.
Eller jo lite nervöst men knappt
märkbart.

Det kommer blir otroligt hårt och svårt,
det kommer krävas så sjukt mycket av mig.
Jag har ingen aning om ifall jag kommer
klara det. Jag fastnade fort, det gjorde jag.
Men jag har stöttning, hon är fin, mina vänner
är fina.
I can do it. Om inte för mig själv så för att
att få behålla det fina i mitt liv.

"Och varje gång du behöver det
kommer jag finnas där.
Tack, som sagt betyder
det mkt..mer än du kan ana.<3"

"<3<3du betyder för mig så
klart att jag kommer finnas..när
jag inte är med dig är jag bara
ett samtal bort, bara lyfta luren
och ringa:)

Massa pussar på dig,
finfina amanda<3"

Lyckas jag inte är jag nog dum i huvudet.
Kasta bort bra saker är jag duktig på
men det är känns för fint.

Ooh I Wanna Touch The Sky, I Wanna Fly So High

"Du tuggar..."
- T, från andra sidan rummet (sms)


"Det liksom lyser om dig att du tagit något"
- N, på lunchen.


"Oj, förlåt! Jag liksom fastande i dina bottenlösa brunnar"
- L


"Du gjorde något med munnen som du inte brukar göra,
då förstod jag. Det var bara en fråga om vad"
- M, i morse.

Jag är lugn och fin som en filbunke och har varit det
hela tiden. Visst, spänd&stel, lätt förvirring, lättskrämd,
lite orolig och det där med käkarna.

Började dagen, när jag väl kom till skolan, (en halvtimme
innan lunch, träffade Mimmi innan) med att titta Kristina
rakt i ögonen. Hon stannade av en halvsekund, ansikts-
dragen visade småsmåsmå tecken på någon form av
något som jag skulle klassa som medlidande/tycka-synd-om
när hon efter det kortkorta avbrottet fortsatte prata.

Helena sökte upp mig för (betyg)samtal efter att hon
officiellt hade haft det sista för den här lektionen.
Hon pratade lugnt och sansat och ganska tyst,
som om hon var rädd att något skulle hända annars.
Typ att jag skulle, jag vet inte, totalt breakdown.
Hon frågade om hur jag mådde, visade tecken på
någon form av medlidande, sorg, eller annat.
Det var, och är, så svårt att definiera andras känslor.
Alla andra lärare har betett sig likadant, sorg eller
något liknade i blicken som tyder på att känna för någon,
svaga leenden.
Det spelade ingen roll om jag tittade dem rakt i ögonen
och sa sanningen. De ändrats inte annat än att deras
beteenden förstärktes.
Vad är det som hänt med de kära lärarna?

Jen matade mig med soppan när jag inte orkade mer,
trugade och höll på, jag fick i mig nästan en hel skål!
Mimmi köpte blåbärs soppa åt mig i morse, toppen bäst.
Tove bjöd på massa omtanke.
Flickorna på leenden, skratt, hänsyn och inget dömande.
Ingen hindrade mig, de visade vad de kände men inte mer.
Jag tror jag har de bästa av det bästa nu,
lyckats sålla bort dem som inte gör mig gott på något sätt
eller som är bra men har något som är FÖR dumt.
Mitt i allt så ser jag att jag i alla fall har super duper fina
vänner och det är ju inte så lite det!


Btw, så illa kan det inte vara som alla har gett sken av.
Nyss ätit middag med tefaten och familjen där blickar
möte blickar och inte spelade det någon roll.

You Don't Wanna Know Me When I'm Lonely

Precis så.
För vem sjutton vill att jag ska vända
mig till denna och berätta om saker
jag gjort?
Vem vill att jag ska söka stöd hos
denna?

Därför vänder jag mig inte till någon speciell.

Min hals svider, mina näsa är egentäppt,
jag ser suddigt, mina ögon är blodsprängda,
mina knogar ömmar och min kropp skakar.
Min lillasysters godis är borta, mammas
glass är borta, remouladsåsen är borta,
jordnötssmöret är borta och mer är borta som
jag inte minns. Det är så tomt i kylskåpet nu.

Att falla verkar vara min specialitet
men att tappa kontrollen vill jag inte göra
till en specialitet.
Jag är rädd för mig själv, jag vet inte varför
jag gjorde det, jag minns inte och jag minns
inga klockslag heller.
Bakslag så det skriker om det.

Puss, nu måste jag försöka sova så jag iaf
får tre timmars sömn. Lite fräsch måste
man ju vara när man möter föräldrar och
beger sig till skolan
Det som inte syns, det har inte skett.

Förhoppningar Och Regnbågar

Jag är kluven, inom alla områden.
Det enda som känns rätt är skolan så
från och med nu och tills det går över
ska jag lägga all energi på skolarbete.
Även de svåraste och jobbigaste uppgifterna
känns lättare än det andra, vilket kanske ger
en bild av min kluvenhet.

I morse var jag lugn och fin, övertygad om
att jag kommit över henne, gått vidare och
allt det där och inte kommer tillbringa en enda
kväll till gråtandes med trasighetskänslor.
Men, övertygelsen försvann på lunchen, helt.
Och byttes ut mot känslomässigt kaos.
Jag vet varken ut eller in men hon den där andra
är ju fin hon. AHKEFHLAHSDIAÖLDDj

___________________________

Träffade Lotta imorse, det är inte lång tid kvar nu.
Det är bara nio träffar kvar varav en är med mamma
och överläkaren, en med de nämnda och mottagningen
för unga och en annan bara avslut. Det innebär att jag
bara har sex vanliga träffar kvar.
Ja, jag är rädd. Förbannat rädd.
Det känns som att artonårsdagen närmar sig för fort
och jag vill skjuta upp den ett tag till eller helst för alltid,
jag vill inte bli stor.

Vi pratade om mina framsteg. Hon ville att jag skulle
se och förstå hur långt jag har kommit, hur långt
nere jag faktiskt har varit, vilka enorma framsteg jag
har gjort och hur duktig och hälsosam jag har blivit.
(även om jag har långt kvar)
Hon sa att det var svårt att förstå mig förut, att jag
pratade i fragment, att jag omöjligt kunde berätta
något för att jag helt enkelt inte mindes, att jag var
konstant var förvirrad och omöjligt ens kunde försöka
hålla en röd tråd ens i vardagliga samtal om framtiden.
Att jag hade noll känsla för tid och rum, att jag tappade
kontrollen om tiden, att den var flytande och existerade
lite överallt och hur som helst för mig.
(att jag ibland inte kunde skilja på vad som hände
för femton minuter sedan eller för några år tillbaka)

Hon pratade om hur hon kom ihåg mig från den där
första gången vi sågs för ungefär sex år sedan när
jag som svart, mager, aggressiv och ångestfylld elvaåring
klampade in i hennes rum på BUP, efter att ha slagits
för mycket och gått ner för mycket i vikt.
Hur jag sa att jag hatade henne och att jag klarade mig
själv för jag var oövervinnerlig och odödlig och inte rädd
för något.
Såhär nu i efterhand har hon och jag tillsammans
kommit fram till hatet mot henne berodde på att
hon försökte hålla mig vid liv och få mig att 
överleva.
Jag var så rädd för livet, jag var så rädd för min
ångest och jag var rädd för mobbarna och jag
var rädd för mina hallucinationer, jag ville inte
leva och därför hatade jag henne.
Hon var envis och hon nådde mig, hon kom innanför
skalet och fy vad jag hatade henne för det.

Hon pratade om min dödsångest och min livsrädsla,
hon pratade om onda dockor och brinnande väggar,
hon pratade om min skuggfamilj i ett parallellt universum,
om mina skuggsystrar,
hon pratade om folket i spegeln och massan i huvudet,
hon pratade om missbruk, rakblad, överdoser och
fingrar i halsen.

Och det lät så hemskt, så otroligt hemskt,
att höra henne prata om saker som varit
jag, som varit en del av min vardag.
Att höra henne berätta om hur hon kom
ihåg mig ifrån olika perioder.
Det känns så avlägset men ändå så nära.
För mig är det normalt, för mig har det
varit mitt liv.
Men att höra någon prata om det, beskriva
det, beskriva mig. Det gör ont.
Det låter så förbannat tragiskt och jag vill
inte se mitt liv som tragiskt.
Jag vill inte se mig som någon som tog mig
igenom skiten, någon som överlevde ett
helvete.
Jag vill inte växa upp, jag vill inte.
Jag vågar inte, jag är rädd.
Jag vill inte bli bra för då kommer jag se
hur långt nere jag faktiskt varit och jag vill
inte, villintevillintevillinte vågar inte, se det.

Jag ser inte fram emot att fylla arton och jag
vet precis varför jag inte har ens försökt få
koll på krogar och uteställen. Jag vill inte
fylla arton, I wanna be forever young.
Att fylla arton är så mycket mer för mig än att
kunna dricka alkohol ute och köpa cigaretter.
Det är att avsluta ett kapitel av mitt liv, 
det är att säga upp kontakten med BUP och
Lotta, Frank och Cia,
det är att tvingas ta ansvar,
det är att tvingas till att se mig själv som den
jag har var och inte längre är,
det är att läsa mina journaler som sträcker sig
över mer än sex år,
det är att tvingas till insikt om mig själv,
det är att tvingas till att vara ledsen och känna
sorg och vilja ta sitt elva-, tolv-, tretton-, fjorton-,
femton- och sextonåriga jag i handen och hålla
alla delar hårt i famnen och säga saker som
"jag älskar dig och du duger"
för jag vet att jag inte hade tagit till mig ord som "bra"


14Juni är datumet för mitt sista möte på BUP
19Juni är datumet då jag fyller 18.
Jag är rädd

I Need Some Magic In My Life

Jag avskyr mina oändliga sömnlösa ångestnätter
som inga piller i världen kan få mig att komma
till ro under.

Jag avskyr att känna rakbladslängtan i huden,
kliandet under naglarna, längtan efter rivsår i
halsen, suget efter alkohol och droger
någonstans långt i magen.

Jag avskyr att gråta tyst ångestgråt, skaka
av kylan som kommer inifrån.

Jag avskyr den brinnande längtan i bröstet
efter en arm runt min midja, en kropp mot
min rygg, andedag i nacken och tysta lugna
vyssningar i öronen.

Jag avskyr att känna mig ensam när jag är
själv, jag saknar en inneboende trygghet,
lugn och framtidstro.

Ska jag falla nu? Nu när det värsta i
depressionen snart har passerat utan
att jag utfärdat självdestruktiva handlingar.
Är det nu jag ska tappa orken, viljan, lusten
och falla, falla ner på knä och ta emot min
min sjukdom med öppna armar?
Är det när jag nästan har lyckats som åter-
fallet kommer och det hårt?
Jag vägrar men suget, det förbannade suget,
hur ska jag orka nu, efter månader av kamp,
hur ska jag orka på bara sparlåga?


She came across the room without notice,
the tears and the blood locked in the walls
She took one step, two steps, three steps,
soon she was dancing

She said here is where i will find peace
But the heart is old and the pain must grow,
it's the one thing you can't skip

It's the broken jaw,
it's the cut from the saw,
it's the shape from which she must bend
She took tuinal and seconol but still she couldn't find it
The peace that she needed so bad

I'm Moving On..Or I'm Just In Love With A Feeling

Jag tror jag faller igen, eller jag vet inte.

Eller så är jag bara desperat, who knows?

Spelar ingen roll, men jag gillar att jag har någon

annan som bor i mitt huvud än hon.
Hon började bli lite påfrestande, jag är inte typen
som ligger och gråter över en brud i flera månader.
Känns toppen att ha någon annan i tankarna också
Hon lär inte försvinna men eftersom att hon inte
verkar ha mig i sitt huvud som jag har henne,
varför inte släppa in någon annan i mitt?

Jag ska inte falla, inte lika grovt.

Kanske har jag redan fallit, kanske är jag bara desperat,
kanske är jag bara ledsen, kanske är jag bara förbannat kåt.

Whatever, it feels GREAT!

Lika Önskvärd Och Omtyckt Som Spyorna På Bussar Och Tåg Dagen Efter Nyår

Ungefär så känner jag mig.

I did it again.
När ska jag lära mig?
När ska jag sluta låta berusningsmedlen ta
kontroll över mig? När ska jag börja ta
kontroll över mitt missbruk?
När ska jag sluta förstöra mig själv och för mig själv?

Jag måste bort, jag måste verkligen bort från det här livet.
Jag orkar inte med det, jag orkar inte med mig själv och jag
tvivlar på att någon annan gör det heller.

Goda krafter. ge mig styrka och mod att ta tag i mig själv,
ta hand om mig själv och ta vara på det fina och inte miss-
bruka bort det.



Jag kan inte göra det, ta mig ur det, på egen hand.
Jag måste veta om det fortfarande finns någon
som tror på mig, någon som fortfarande och trots
allt tycker om mig, tror att jag kan lyckas. Om det
finns någon som ser mig och inte mina brister.
  Någon som inte automatiskt kopplar mig till ångest,
självdestruktivitet, droger, alkohol, tabletter, missbruk
och misär.
  Någon som vill mig väl, som uppriktigt tror på mig
och på att jag kan.
  Har jag några sådana vänner kvar? Jag vet inte men
vad jag faktiskt vet är att jag inte kan göra det på egen hand.
This Is My Cry For Help.

Jag orkar inte stå på egna ben, jag orkar inte ta mig själv
i kragen och rycka upp mig. Det har varit för många
gånger som saker och ting kört ihop sig, för många gånger
som jag "ryckt upp mig"; för att det ska kännas som något
jag borde göra. Något som jag kan göra.

Ensam är inte stark och jag klarar mig inte ensam,
inte bra i alla fall.

Jag behöver hjälp, enorm hjälp, stöttning, uppmuntring,
leenden, kramar, pussar på pannan, tro (för jag tror inte
på mig själv längre) och lite förbannad villkorslös kärlek.
Jag vet att jag inte förtjänar ett skit av det jag behöver,
jag vet att jag har sumpat mina chanser och bränt mina
broar och vem fan kopplar inte ihop mig med galenskap
och tokerier? Vem identiferar inte mig med problematiken?
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Missbruket och självdestruktivitet på olika plan har varit
en stor del av mitt liv i i alla fall 7 år, tillräckligt länge för
att jag inte kan skilja på vad som är jag och vad som är
problematik, tillräckligt länge för att jag inte kan tro på
att jag kan ta mig ur det, att jag är en bra person egentligen.
Tillräckligt länge för att jag själv har gett upp på mig.

Kan du tro på mig när jag inte kan göra det själv?
Kan du tvinga mig upp när jag inte orkar?
Kan du finnas där och viska uppmuntrande ord?
Kan du tro på att jag egentligen är en bra människa,
trots alla dumheter, trots alla destruktiva impulser?