Kärlek med Östersjön som barriär

Drabbas av känslan.
Aldrig uppleva, alltid personifiera.
Jag drabbas alltid av känslor.

Baby can I trust this or do all things end?

Så upp över öronen kär.
Ångest.
Kan man verkligen vara nykär och uppleva ångest?

Jag vill hålla hennes hand,
vila i hennes famn,
höra hennes hjärtslag
och
känna hennes andetag.

Jag vill veta om himlen verkligen är en plats på jorden,
eller om allt bara var en dröm.
Jag vill veta om det här håller.
Jag vill uppleva lyckan igen.

Lyckan att få vara i hennes närhet,
att kunna pressa min kropp mot hennes,
att kunna ge kyssar som besvaras,
att veta att ord inte behövs, att allt kan sägas med blickar,
att få hålla hennes hand och vila mitt huvud mot hennes axel.

Lyckan i att vara lycklig.
När två pusselbitar hittar varandra och passar perfekt.
Inget krångel, inget bök, bara funktionalitet.
Funktionalitet.
Samhörighet.
Samstämmighet.
Perfektion.
När bitarna bara faller på plats.
Lycka.

Det där när varje blick skapar hjärtklappning.
Det där med att hon förmår uttrycka sig så att
jag ständigt tappar målföret.
Doesn't matter when or what,
she always leaves me
speechless,
overwhelmed by all the intensity,
intense feelings that just takes over.
Mind blowing.
I have never been good with words,
want to speak in bodylanguage?

Where have you been all my life?

Allt det där jag aldrig sa

Det här skulle jag egentligen ha sagt till dig i söndags
men av någon anledning blev det aldrig av.
Kanske var det att gråten fastnade i halsen,
kanske var det att att jag kände
att det inte var läge att öppna mig för dig.
Kanske var det något annat.

Vad det än var så spelar det egentligen ingen roll.
Jag borde ha sagt det då men jag säger det nu,
för jag behöver få det sagt.

Jag behöver inte dina ursäkter.
För ett halvår sen behövde jag dem, men inte nu.
Jag ser inte relevansen i att dra upp det nu.
Varför ta upp något som hände i en annan tid?
I ett annat liv?
Jag satte punkt, vände blad och började inte ens på ett nytt kapitel,
utan på en ny bok.
Jag är inte samma person nu som då och det är inte du heller.

Jag väljer att se det jag vann, inte det jag förlorat.
Och när jag ser det så, så är det jag som ska tacka dig
och inte du som ska be om ursäkt.

Jag tackar för att du räddade mig från
en snabbt nedåtgående spiral präglad av missbruk och misär.

Jag tackar dig för att du puschade mig till ett drogfritt liv,
till att bli medicinfri, till att prata om mina trauman,
till att arbeta med min själdestruktivitet,
till att prata och ta vara på relationerna till mina systrar,
till att våga lita på människor, till att våga älska,

Jag tackar dig för att du visade mig att livet kan vara ganska fint.
Att det finns saker värt att leva för.

Men mest av allt så tackar jag dig
för att du svek mig på värsta tänkbara vis.
Att du tvingade mig till helvetet och bröt ner mig totalt.

Varför?
För att det lärde mig så mycket.
Jag växte så mycket.
Du försatte mig i ett personligt helvete och jag tog mig upp.
Utan dig hade jag inte blivit den jag är idag.
Så mycket starkare,
så mycket stabilare,
så mycket tryggare i mig själv.
Så otroligt mycket mer säker på mig själv.
Tack!

Jag är lyckligare nu, lyckligare än jag var med dig,
av det simpla faktumet att jag lärde mig att jag kan
och att jag inte behöver någon vid min sida  för att
leva ett funktionellt liv.
Jag kan leva för mig själv, och det ger mig större lycka
än någon delad lycka i en tvåsamhet någonsin skulle förmå.

Jag önskar inget annat än att du är lika lycklig som jag,
och om du inte är det så önskar jag att du blir det.
Varför?
För att du förtjänar det,
jag kommer alltid vara dig evigt tacksam för det du gav mig.

Så inte några fler ursäkter, okej?
De tjänar ingen funktion.
Det finns inget att förlåta, det finns bara tacksamhet.
Jag vill leva idag, inte i det som hände för ett halv år sen,
ett år sen eller för tre år sen.
Jag vill se det jag vann,
inte det jag förlorade eller det jag genomlevde.
Och ursäkterna är bara en påminnelse om det som gick förlorat.

I choose to be happy

Tack för allt!

Hur jag än hamnade hamnade här så vet jag inte hur det gick till

Jag har blivit sådär svag igen.
Eller stark.
Svagstark, starksvag.

"I'm medicated, how are you?"

Det där med att ta kol på mig själv,
eller om det jag gör eller det jag känner skulle ta kol på mig,
om någon del av mig skulle ta kol på mig.
Det blev väldigt verkligt, för nära.
Det jag gör tog nästan kol på mig.

Konstapeln jag kontaktade var snäll nog att ta mig på allvar,
han tog emot ansvaret över mitt liv
när jag inte själv orkade ta det.
Jag ställde en enkel fråga och hans hårda machoattityd
föll i bitar och splittrades nästan lika fort som han visat upp den.

"Kan du hjälpa mig? Vet du hur man tar sig till St:Göran? Jag behöver komma dit."

Fort gick det.
Konstapeln höll armen om mig och ledde mig till trygghet,
till ett rum där jag inte behövde vara rädd längre.
Ett rum där jag inte behövde hålla ihop mig själv av alla krafter
jag kunde uppbåda.
Ett rum där jag inte kunde utsätta mig själv för någonting.
Han tog emot ansvaret.
Sedan lämnade han över ansvaret till två andra poliser.
De förde mig vidare, mot ännu säkrare mark.

"Gjorde jag rätt som lämnade över ansvaret? Gjorde jag rätt som tog kontakt? Kommer jag få hjäp nu? Jag behöver hjälp. Kommer de ta hand om mig nu?"
"Jag hoppas innerligt att de kommer ta hand om dig och hjälpa dig. Och du gjorde helt rätt att söka upp polisen, vi finns för sådana som dig"

Väl inne, visiterad, avklädd och påklädd i en landstingsklänning
blåste jag så höga siffror att alla tittade misstroende på mig.
Hur kunde jag leva?
Hur kunde en tjej i min ålder och storlek leva med de siffrorna?
Det blev en natt på avd.7 Beroendeakuten och jag var säker.

Jag skulle varit vidare till psykiatrin, till skyddet,
men jag kom aldrig dit.
Bristande kommunikation.
Jag blev utskriven med fortfarande höga siffror,
ångest, rädsla och abstines.
Hemskickad att åka den 2timmar långa resan kommunalt,
på egen hand.
De sa att jag inte verkade ha missbruksproblematik,
trots allt.

No shit?
Jag ville bli räddad från mig själv,
ingenting annat.

----------------------------------------------------------------------------

Detta var en månad sen.
Nu står jag på benen igen.
Medicineringen har ställt in sig och
jag kan andas.

Hur jag hamnade här?
Jag vet inte.
Jag minns ingenting, inte egentligen.
Jag är så osäker på vad som är sant och vad som är dikt.
Jag minns inte om M var på riktigt eller
om jag fantiserat ihop det.
Drömt.
Som om någon tryckte på paus för 3år sedan
och slungades in i en drömvärld
och sedan helt plötsligt tryckte på play igen.
Jag står på samma ruta som för 3år sedan.

Destruktiv, ångestfylld, dissociativ, medicinerad.

Jag vet ju att det är i motvind och inte i medvind
som en drake stiger, men när ska jag flyga då?

Känslor och impulser

Vad är minst destruktivt?
Att leva som ett öppet sår, ett känslomässigt vrak,
en tornado av emotioner?
Eller att existera i ett tomrum, i kyla och hårdhet,
ständigt på jakt efter distraktioner, alltid på impuls?
Vilken är lämpligast, vad ska jag sträva efter?

Umgicks lite för länge och lite för nära med hon
som tvingade mig till att stänga av, klippa av
kontakten till känslolivet.

Jag lever igen, i full fart, i en kaotisk berg och dalbana.
Det pendlar så fort. Upp och sen ner. Innan jag hinner blinka.
Alla extremer på samma gång.
Det känns inte okej.
Jag tror att det här är mer destruktivt  ett impulsstyrt leverne.

Ska det jag gör eller det jag känner göra slut på mig?
Tufft val.

Jag Har Förlorat Ett Slag Men Vunnit Mig Själv

Resan har varit lång och väldigt tröttsam.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram eller
att jag någonsin skulle vakna upp ur mardrömmen.
Men jag tror att det äntligen att över, att jag är framme vid målet.

Jag slåss inte för mina andetag.
Jag kan vila på en 120cm bred mjuk yta utan att vara rädd.
Jag kan somna och sova djupt och fridfullt utan en trygg famn som
motar bort ångesten och den nattliga oron.

Det var ingen som nöp mig,
ingen som skakade om mig.
Jag vaknade upp ur mardrömmen på egen hand.

Att komma hit var inte det lättaste jag gjort,
men inte heller det svåraste.
Jag är nöjd.
Det är en sådan oerhörd bedrift.
Bara det att kunna umgås med mig själv utan att vilja ha ihjäl mig.

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli bästis med mig själv.
Men vet du vad? Det gör inget.
Det här är så mycket mer än vad jag kunnat hoppas på.

--------------------------------------------------------

Den här sommaren... Ojojoj.
Jag och en god vän samtalade om den här om
dagen varpå jag frågade  

"Var tog den här sommaren vägen egentligen?"

Svaret jag fick var en menande blick och orden

"Vi drack upp den"

Hur hamnade jag här? Jag vet inte.
Den här sommaren har varit så otroligt tumult,
så mycket kaos, så mycket sårande, så många
hårda och elaka ord, så mycket tårar och ångest.
Så mycket ilska och så mycket sorg.

Ett plus ett blir inte ett, det blir två.
Två enheter som kämpade förgäves för ingenting.
En enhet som kastade bort allt, trampade på den andra
enheten tills det bara var spillror kvar som inte liknade
sin ursprungsform.
Skärvor av en person, en lycka, en förlorad tid.
Skärvor av något som var så fantastiskt,
som hade kunnat bli så bra.
Skärvor att spegla tårarna, efter en förlorad tvåsamhet, i.

Men jag gjorde ingenting.
Ingenting värt att nämna i alla fall.
En hel del alkohol och några få rosa tabletter, det är allt.
Jag tog mig igenom och kom ut hel på andra sidan.

----------------------------------------------------------------------


Om jag litar på det här? Nej.
Men jag tänker njuta av min nyvunna stabilitet så länge den varar.
Jag ska lägga mig varje kväll och le, bara för att jag kan.
Bara för att jag vet att det inte alltid har varit så och för att jag vet
att det inte finns någon garanti på att det förbli så här.
Men mest bara för att jag kan.

Iklädd maktens kostym - Om poliser och misshandel

Vad är det som gör det legitimt för en person iklädd maktens kostym, att begå misshandel? 
På en anorektisk, kort 13årig tjej när hon har en panikångest attack?
På en försvarslös, kort 16årig tjej när hon har ångest, sorg, panik och inte vet vart hon ska göra av sig själv?


Vad är det som kan vara så oroande och risk för säkerheten med hennes tillstånd att det är legitimt för några män som är minst 180cm långa, vältränade och över huvud taget kraftigt byggda; att slå ner henne.
Slå ner henne till marken, 
sätta knän mellan skulderbladen på henne, knän som lämnar blåmärken,
våldsamt försöka sätta på henne handfängsel med hårda händer, händer som lämnar blåmärken,
förvägra henne tryggheten i en väns famn,
förvägra henne vänliga ord, förståelse och lugn.
Samtidigt som hon anklagas för att ha varit nere på spåren och lekt med döden, fast hon inte har det. Anklaga henne för att ljuga och ta ifrån henne allt vad rättigheter är.


Vad är det som gör dessa handlingar legitima, legala?


Hade jag sagt att hon blev överfallen av några maskerade män. Att de slog ner henne, lämnade blåmärken på hennes kropp och förvägrade henne rätten att lyssnas på, trygghet och lugn.
Då hade det varit annorlunda, då hade det väckts andra reaktioner. Ja, det hade väckt reaktioner över huvud taget.
De som klär sig i maktens kostym hade reagerat, hade sagt att det inte var okej.


Så vad är det som ligger maktens kostym. Vad är det som gör våld och misshandel legitimt, legalt och helt okej? 
Framför allt när personen som blir överfallen och misshandlad inte ens är en brottsling.




Lite apropå välfärd, välfärdsstaten, makt, byråkrati, sociologi.
Lite apropå mänskliga rättigheter.
Lite apropå barns rätt till trygghet och skydd.
Lite apropå rättstryggheten (att inte bli utsatt för brott).
Lite apropå ekvivalensprincipen (lika brott ska straffas lika).
Lite apropå skuldprincipen ("var och en ska betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats")(avd.1 art.6 p.2 EKMR)
Lite apropå ansvarsfrihetsgrunden nödvärn (24kap 1§ BrB)
Lite apropå 8§ 1stycket PolisL ("En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås")


- För att nämna några saker, utöver att jag är lite arg, bitter och är i total avsaknad av tillit till rättsväsendets kompetens.
Du kan sätta på dig maktens kostym i flera lager, jag bryr mig inte, för mig är det bara en symbol för maktmissbruk, misshandel, förakt och inkompetens.

Bekräfta mig och gör mig trygg igen.

Det gör ont och jag vill inte känna den här smärtan
Jag vill inte ha något som äter på mig från insidan.
Jag vill inte ha så ont så att jag inte kan gråta,
inte kan vara arg, inte kan vara något annat än tom.
Eller kanske mer som en bomb som väntar på rätt
tidpunkt att explodera.
Eller kanske en bomb som snarare imploderar.
Och när den gör det, då vill jag inte vara med,
för vem vet vad den orsakar för skador.
Kommer jag orka det? Kommer jag kunna bära det
eller blir skadorna permanenta?

Vart tog tryggheten vägen?

Jag vill inte att du ska vilja ligga med henne.
Jag vill inte att du ska känna att du kan göra det.
Och det spelar ingen roll att du säger att du bara
skulle kunna göra det om du inte var med mig längre.

Jag vill inte ha ont.

Jag vill att det bara ska vara jag som bor i ditt hjärta,
i dina önskningar, i dina drömmar, i dina planer,
i din lust,
i din kåthet.

Om jag bara kunde så skulle jag radera allt det här ur våra liv,
ur dig, ur mig.

Om jag bara kunde så skulle jag radera henne ur våra liv,
ur våra minnen, ur allt.

Om jag bara kunde så skulle jag ställa krav på dig och tvinga dig
att leva upp till dem.
Tvinga dig att säga upp kontakten, radera henne på alla sätt
du kan.
Tvinga dig att aldrig tänka på henne, att aldrig föra henne på tal.
Tvinga dig att glömma allt och stryka henne från din lista på ex
och potentiella sexobjekt.
Tvinga dig att bara ha mig som sexobjekt.
Tvinga dig att vara kåt på endast mig.
Tvinga dig att älska mig, bara mig.
Tvinga dig att tänka framtidsplaner som inkluderar enbart mig.

Kunde jag så skulle jag.
Men jag vet att håller man sin fågel för hårt, då dör den.

Kunde jag så skulle jag för:
Jag vill inte ha ont.
Jag vill vara trygg igen.

Jag vill bli överöst med kyssar och ömhet,
naket och ärligt och underbart.
Jag vill bli omsluten i en varm och trygg famn
som aldrig släpper in några hot.
I en famn som är min fristad, mitt hem, min lycka.
Jag vill ha sex och känna att det är speciellt, mitt.
Att det är ämnat för mig och ingen annan.
Jag vill inte ha ångestladdat sex som mest handlar om
att hålla fast, att otröttligt försöka övertyga om att
det är jag, jag, jag som är rätt.
Jag vill ha sex som känns så ärligt och otroligt att
självaste luften vibrerar.

Jag vill att du ska bekräfta mig, hela  jäkla tiden.
Jag vill att du ska ta bort det onda och göra mig trygg igen.

Varför ska det vara så svårt?

Jag förstår inte hur frustrationen kan sätta sig så djupt,
att jag kan bli så arg, så äcklad.
Jag borde väl inte inte bli det, egentligen.
Men jag kan verkligen inte rå för det.

Hatat sitter för djupt,
Äckelkänslan likaså.

Men det jag inte tycker om och som gör mig än mer
frustrerad, arg och rent ut sagt förbannad är
att jag låter det gå ut över människan det rör sig om,
att jag blir äcklad av människan så till den grad
att jag blir fysiskt illamående.

Alla har vi vår historia, javisst.
Men det stör mig så förbannat att jag har svårt,
så förbannat svårt,
att se det som just det,
historia.

"Minnen från förr hinner alltid ikapp"

"minnen från förr hinner alltid ifatt
och all din kärlek kan aldrig bära hennes tyngd
och varje gång vinner svart blank vinter is
en stulen bil kan ta dig bort från stadens ljus
men ingen tid kan läka dig nu"
- Lasse Lindh

Hur blev allt så otroligt svårt,
så ångestladdat, så tungt att bära?

"Det löser sig"
"Det går över"
"Så farligt är det ju inte"
Jo tjena.
För mig gör det till och med ont att andas och
jag klarar verkligen inte av vissa saker.
Hejdlös gråt, blytung ångest, panik.

Varför slutade jag med mina mediciner?
Det är över två veckor sen nu och det känns
som världens misstag men jag vill inte gå tillbaka,
inte nu.

"Minnen från förr hinner alltid ikapp"
Borde kanske lära mig det,
acceptera det,
lära mig att leva med det,
hantera det.
Men, alltid dessa men,
vissa saker går bara inte.

Har Du Tänkt På Hur Orättvist Allting Kan Vara?

Ständigt har jag fått höra förmaningen
"gör inte så, folk omkring dig mår dåligt då,
du måste tänka på dem som bryr sig om dig".
Och jag vet att förmodligen alla med någon form
av självdestruktivt beteende har fått höra samma sak.

Javisst.
Självklart ska man tänka på mamma, pappa,
syster, bror, övrig släkt, lärare, klasskamrater,
skolkamrater, vänner och alla, precis alla, andra.
NEJ, det tycker jag är väldigt fel.
Tänker de någonsin på mig? Tänker de någonsin
på hur dåligt jag mår?
Hur dåligt man faktiskt måste må för att känna ett
behov av att åsamka sig själv smärta och förstörelse?

Varje gång jag har hört den där ovannämnda förmaningen,
har jag haft en stor lust att fråga just det,
"har du en aning hur dåligt jag mår? Hur ont det måste
göra i mig när jag måste ta till sådana brutaliteter som
att misshandla och och ibland nästan döda mig själv?
Nej, det tror jag inte. För då hade du inte förmanat mig
över att jag inte får göra någonting som kan orsaka
någon annan smärta. En sådan svag smärta som jag är
säker på inte kommer upp på samma nivå som den
smärta som jag, ständigt, bär inom mig."

Är det inte bra orättvist det här?
En som redan mår fruktansvärt dåligt får
ansvaret över att se till att friska och sunda
människor inte mår lite dåligt över att denna mår dåligt.
Snurrigt värre blev nog det där.
Lite av smärtan borde de kunna ta, tycker jag.
Det rör sig ju inte om konstant inneboende kaos,
panik, ångest, självhat och/eller smärta, som de behöver
bära (en kortare stund, till och med).

"Du har alltid varit min lilla trollunge"

Idag var dagen då sista besöket på BUP ägde rum.
Sista gången jag satte mig i det allt för välbekanta
möblemanget i det alltid lika intakta väntrummet.
Sista gången jag intog min plats i högra hörnet i den
röda fåtöljen. Samma fåtölj och samma hörn som alltid,
som varit min plats i 6,5 år.

Jag fick ju till och med Lotta att ta tillbaka
den där röda fåtöljen när de byte till senaps-
gult och obekvämt.

De sade att jag blev för gammal,
att förtroendefulla relationer och kontakters längd
styrs av något så trivialt som ålder och födelsedagar.

Varma underbara hjälpsamma Lotta som funnits där
i så många svåra hårda långa år kantade av brutalitet.
Hon grät lika öppet och helhjärtat som ett barn med
uppskrubbade knän, tårna föll i mängder och hickan
och skakningarna på rösten infann sig med en sådan
kraft att mina egna tårar stoppades, klumpen i magen
förlamades och den för mig så välkända tomheten infann sig.

Genom gråten lyckades jag urskilja orden:
     "Du har liksom alltid varit som min lilla trollunge,
      jag har stundtals varit så orolig för dig och det
      känns svårt och tungt att släppa iväg dig, släppa
      taget om dig.
      Du får gärna höra av dig eller skicka ett kort
      då och då!"

Därefter följde de korta orden "iväg med dig nu" och
en hård kram som extremt komprimerad form fick
symbolisera de åren vi känt till varandra, jobbat till-
sammans, alla saker vi löst och diskuterat och pratat
om. Allt som nämnds, allt som inte nämnts, alla svåra
stunder och alla framgångar.

Kort därefter stod jag utanför byggnaden jag alltid känt
om Barn och Ungdoms Psykiatriska mottagningen,
och visste inte alls vad jag skulle göra av mig själv.
(Det slutade med att jag gick mot bussen men
ändrade mig och promenerade en bit för att ändra
mig igen och ta bussen ändå.
Och jag såg mig inte om, inte en enda gång, när jag gick
ifrån BUP och Lotta och Cia och Frank, för sista gången.)

Långa Nätter

Ensamheten har aldrig varit en vän
men jag kan inte låta bli att undra
när jag ska kunna ta ensamheten i handen
och sluta fred.

Undra om kriget någonsin kommer få ett slut,
om någon kommer höja den vita flaggan
och be om vapenvila och få till stånd ett uppehåll.

Om rädslan någonsin kommer sluta lamslå mig
när jag lägger mig till rätta, själv, på en 120cms
bred mjuk yta för att inta en natts vila som aldrig
infinner sig.

Om ensamhetens långa klor någonsin kommer
sluta pressa sig mot struphuvudet och kväva
andetagen och göra det svårt att finnas till.
Om jag någonsin inte kommer behöva kriga
med tabletter och alkohol till sista droppen
och dimma läger sig över slagfältet.

Om jag någonsin kommer lära mig att härda ut,
om det någonsin sker ett mirakel och det inte
längre finns något att härda ut.

Det Kallas Tvivel, Det Där Som Känns

Ska jag någonsin sluta låta tvivlet
ta överhanden, kontrollen, över mig?

Igenigenigen och igen.
Samma visa.

Återigen.
Hela tiden.
Om och om och om igen.

Fortsätter jag såhär kommer jag förlora,
och jag kommer förlora stort,
jag kommer förlora allt.

När Du Hänger Mot Repet, Lär Dig Ta Slagen Eller Hoppa Upp I Matchen

Jag har ärrad tunga efter
för många dagar, nätter, dygn
i mani och vakenhet.

Jag är randig, rutig och prickig
efter för många år av
kaos under huden.

Min organ bär spår efter
för många dagar, nätter, dygn, månader, år
med dimma i ögonen.


Ingenting kommer någonsin bli
som det har varit,
som förr,
som innan allt.
Det har jag med säkerhet sett till.

Men jag andas,
jag andas stadigt.
Andetag sviker inte längre,
benen viker sig inte under mig.
Fast mark under fötterna
och tydliga konturer.

Jag har överlevt
och jag har lycka i stegen.

pusspusspuss

Att stå ensam inför smärta är alltid svårt.
Att stå ensam inför också osäkerhet är
snäppet svårare.

Klarar det, det gör jag.
Jag har ingen annan än mig själv att skylla,
om så skulle vara fallet, ändå.

Det är trevligt att hur långt jag än kommer
från mitt förra liv, mina gamla dumheter,
så hinner det alltid ikapp och träffar
som en kniv i ryggen.
Oförberett, smärtsamt och ofta med en
förmåga att förstöra allt.

Sova/försöka sova lär bli trevligt,
men utmaningar och erfarenheter
är alltid trevligt.
PUSS