Kärlek med Östersjön som barriär

Drabbas av känslan.
Aldrig uppleva, alltid personifiera.
Jag drabbas alltid av känslor.

Baby can I trust this or do all things end?

Så upp över öronen kär.
Ångest.
Kan man verkligen vara nykär och uppleva ångest?

Jag vill hålla hennes hand,
vila i hennes famn,
höra hennes hjärtslag
och
känna hennes andetag.

Jag vill veta om himlen verkligen är en plats på jorden,
eller om allt bara var en dröm.
Jag vill veta om det här håller.
Jag vill uppleva lyckan igen.

Lyckan att få vara i hennes närhet,
att kunna pressa min kropp mot hennes,
att kunna ge kyssar som besvaras,
att veta att ord inte behövs, att allt kan sägas med blickar,
att få hålla hennes hand och vila mitt huvud mot hennes axel.

Lyckan i att vara lycklig.
När två pusselbitar hittar varandra och passar perfekt.
Inget krångel, inget bök, bara funktionalitet.
Funktionalitet.
Samhörighet.
Samstämmighet.
Perfektion.
När bitarna bara faller på plats.
Lycka.

Det där när varje blick skapar hjärtklappning.
Det där med att hon förmår uttrycka sig så att
jag ständigt tappar målföret.
Doesn't matter when or what,
she always leaves me
speechless,
overwhelmed by all the intensity,
intense feelings that just takes over.
Mind blowing.
I have never been good with words,
want to speak in bodylanguage?

Where have you been all my life?