Vad är minst destruktivt?
Att leva som ett öppet sår, ett känslomässigt vrak,
en tornado av emotioner?
Eller att existera i ett tomrum, i kyla och hårdhet,
ständigt på jakt efter distraktioner, alltid på impuls?
Vilken är lämpligast, vad ska jag sträva efter?
Umgicks lite för länge och lite för nära med hon
som tvingade mig till att stänga av, klippa av
kontakten till känslolivet.
Jag lever igen, i full fart, i en kaotisk berg och dalbana.
Det pendlar så fort. Upp och sen ner. Innan jag hinner blinka.
Alla extremer på samma gång.
Det känns inte okej.
Jag tror att det här är mer destruktivt ett impulsstyrt leverne.
Ska det jag gör eller det jag känner göra slut på mig?
Tufft val.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar