Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram eller
att jag någonsin skulle vakna upp ur mardrömmen.
Men jag tror att det äntligen att över, att jag är framme vid målet.
Jag slåss inte för mina andetag.
Jag kan vila på en 120cm bred mjuk yta utan att vara rädd.
Jag kan somna och sova djupt och fridfullt utan en trygg famn som
motar bort ångesten och den nattliga oron.
Det var ingen som nöp mig,
ingen som skakade om mig.
Jag vaknade upp ur mardrömmen på egen hand.
Att komma hit var inte det lättaste jag gjort,
men inte heller det svåraste.
Jag är nöjd.
Det är en sådan oerhörd bedrift.
Bara det att kunna umgås med mig själv utan att vilja ha ihjäl mig.
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli bästis med mig själv.
Men vet du vad? Det gör inget.
Det här är så mycket mer än vad jag kunnat hoppas på.
--------------------------------------------------------
Den här sommaren... Ojojoj.
Jag och en god vän samtalade om den här om
dagen varpå jag frågade
"Var tog den här sommaren vägen egentligen?"Svaret jag fick var en menande blick och orden
"Vi drack upp den"
Hur hamnade jag här? Jag vet inte.
Den här sommaren har varit så otroligt tumult,
så mycket kaos, så mycket sårande, så många
hårda och elaka ord, så mycket tårar och ångest.
Så mycket ilska och så mycket sorg.
Ett plus ett blir inte ett, det blir två.
Två enheter som kämpade förgäves för ingenting.
En enhet som kastade bort allt, trampade på den andra
enheten tills det bara var spillror kvar som inte liknade
sin ursprungsform.
Skärvor av en person, en lycka, en förlorad tid.
Skärvor av något som var så fantastiskt,
som hade kunnat bli så bra.
Skärvor att spegla tårarna, efter en förlorad tvåsamhet, i.
Men jag gjorde ingenting.
Ingenting värt att nämna i alla fall.
En hel del alkohol och några få rosa tabletter, det är allt.
Jag tog mig igenom och kom ut hel på andra sidan.
----------------------------------------------------------------------
Om jag litar på det här? Nej.
Men jag tänker njuta av min nyvunna stabilitet så länge den varar.
Jag ska lägga mig varje kväll och le, bara för att jag kan.
Bara för att jag vet att det inte alltid har varit så och för att jag vet
att det inte finns någon garanti på att det förbli så här.
Men mest bara för att jag kan.
2 kommentarer:
Jag beundrar personen som orkar. Kanske för att jag själv försöker orka? Önskar att det finns något hopp om liv. Snart blir det bättre hoppas jag. Jag har aldrig velat ha hjälp, jag har gjort det själv. Min stora bedrift i livet. Till vilken nytta då brukar jag undra? Ibland känns det som om att jag lever mer för andra än för min egna skull. Ett inre driv har jag ändå. Jag ger aldrig upp. Folk har försökt trycka ner mig, och nästan lyckats. Men jag har alltid varit starkare, jag kommer alltid vara starkare. Jag kan inte rå för det, jag kommer kämpa till den dagen jag faller, jag hoppas att det kommer vara värt denna resa. Jag har aldrig träffat någon som förstår det jag har att berätta. Kanske kommer jag aldrig göra det heller? Ändå förväntas man att vara som alla andra. Konstigt det där :) Jag ville väl bara skriva lycka till i livet! Tappa aldrig din glöd :) Jag tänkte skriva till dig på Qx men vågade inte riktigt.. Kanske möts vi där igen?
Anonym; Tack!
Med min erfarenhet så kan jag faktiskt garantera dig att det kommer vara värt det. Det är alltid värt det. Kämpa på, en dag vänder vindarna.
Att man förväntas vara som alla andra innebär inte att man varken ska eller bör vara som alla andra. Och "alla andra", vilka är det? Egentligen?
Alla bär vi på våra orosmoln och minnen och alla verkar kämpa för att ingen ska se det. Underligt det där, tycker du inte?
Ja, kanske. Inte för att jag vet vem du är eller så, men kanske. Hur som helst, jag är inte farlig så att inte våga var ja, lite onödigt ^^
Skicka en kommentar