"Du har alltid varit min lilla trollunge"

Idag var dagen då sista besöket på BUP ägde rum.
Sista gången jag satte mig i det allt för välbekanta
möblemanget i det alltid lika intakta väntrummet.
Sista gången jag intog min plats i högra hörnet i den
röda fåtöljen. Samma fåtölj och samma hörn som alltid,
som varit min plats i 6,5 år.

Jag fick ju till och med Lotta att ta tillbaka
den där röda fåtöljen när de byte till senaps-
gult och obekvämt.

De sade att jag blev för gammal,
att förtroendefulla relationer och kontakters längd
styrs av något så trivialt som ålder och födelsedagar.

Varma underbara hjälpsamma Lotta som funnits där
i så många svåra hårda långa år kantade av brutalitet.
Hon grät lika öppet och helhjärtat som ett barn med
uppskrubbade knän, tårna föll i mängder och hickan
och skakningarna på rösten infann sig med en sådan
kraft att mina egna tårar stoppades, klumpen i magen
förlamades och den för mig så välkända tomheten infann sig.

Genom gråten lyckades jag urskilja orden:
     "Du har liksom alltid varit som min lilla trollunge,
      jag har stundtals varit så orolig för dig och det
      känns svårt och tungt att släppa iväg dig, släppa
      taget om dig.
      Du får gärna höra av dig eller skicka ett kort
      då och då!"

Därefter följde de korta orden "iväg med dig nu" och
en hård kram som extremt komprimerad form fick
symbolisera de åren vi känt till varandra, jobbat till-
sammans, alla saker vi löst och diskuterat och pratat
om. Allt som nämnds, allt som inte nämnts, alla svåra
stunder och alla framgångar.

Kort därefter stod jag utanför byggnaden jag alltid känt
om Barn och Ungdoms Psykiatriska mottagningen,
och visste inte alls vad jag skulle göra av mig själv.
(Det slutade med att jag gick mot bussen men
ändrade mig och promenerade en bit för att ändra
mig igen och ta bussen ändå.
Och jag såg mig inte om, inte en enda gång, när jag gick
ifrån BUP och Lotta och Cia och Frank, för sista gången.)