Lika Önskvärd Och Omtyckt Som Spyorna På Bussar Och Tåg Dagen Efter Nyår

Ungefär så känner jag mig.

I did it again.
När ska jag lära mig?
När ska jag sluta låta berusningsmedlen ta
kontroll över mig? När ska jag börja ta
kontroll över mitt missbruk?
När ska jag sluta förstöra mig själv och för mig själv?

Jag måste bort, jag måste verkligen bort från det här livet.
Jag orkar inte med det, jag orkar inte med mig själv och jag
tvivlar på att någon annan gör det heller.

Goda krafter. ge mig styrka och mod att ta tag i mig själv,
ta hand om mig själv och ta vara på det fina och inte miss-
bruka bort det.



Jag kan inte göra det, ta mig ur det, på egen hand.
Jag måste veta om det fortfarande finns någon
som tror på mig, någon som fortfarande och trots
allt tycker om mig, tror att jag kan lyckas. Om det
finns någon som ser mig och inte mina brister.
  Någon som inte automatiskt kopplar mig till ångest,
självdestruktivitet, droger, alkohol, tabletter, missbruk
och misär.
  Någon som vill mig väl, som uppriktigt tror på mig
och på att jag kan.
  Har jag några sådana vänner kvar? Jag vet inte men
vad jag faktiskt vet är att jag inte kan göra det på egen hand.
This Is My Cry For Help.

Jag orkar inte stå på egna ben, jag orkar inte ta mig själv
i kragen och rycka upp mig. Det har varit för många
gånger som saker och ting kört ihop sig, för många gånger
som jag "ryckt upp mig"; för att det ska kännas som något
jag borde göra. Något som jag kan göra.

Ensam är inte stark och jag klarar mig inte ensam,
inte bra i alla fall.

Jag behöver hjälp, enorm hjälp, stöttning, uppmuntring,
leenden, kramar, pussar på pannan, tro (för jag tror inte
på mig själv längre) och lite förbannad villkorslös kärlek.
Jag vet att jag inte förtjänar ett skit av det jag behöver,
jag vet att jag har sumpat mina chanser och bränt mina
broar och vem fan kopplar inte ihop mig med galenskap
och tokerier? Vem identiferar inte mig med problematiken?
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Missbruket och självdestruktivitet på olika plan har varit
en stor del av mitt liv i i alla fall 7 år, tillräckligt länge för
att jag inte kan skilja på vad som är jag och vad som är
problematik, tillräckligt länge för att jag inte kan tro på
att jag kan ta mig ur det, att jag är en bra person egentligen.
Tillräckligt länge för att jag själv har gett upp på mig.

Kan du tro på mig när jag inte kan göra det själv?
Kan du tvinga mig upp när jag inte orkar?
Kan du finnas där och viska uppmuntrande ord?
Kan du tro på att jag egentligen är en bra människa,
trots alla dumheter, trots alla destruktiva impulser?