som inga piller i världen kan få mig att komma
till ro under.
Jag avskyr att känna rakbladslängtan i huden,
kliandet under naglarna, längtan efter rivsår i
halsen, suget efter alkohol och droger
någonstans långt i magen.
Jag avskyr att gråta tyst ångestgråt, skaka
av kylan som kommer inifrån.
Jag avskyr den brinnande längtan i bröstet
efter en arm runt min midja, en kropp mot
min rygg, andedag i nacken och tysta lugna
vyssningar i öronen.
Jag avskyr att känna mig ensam när jag är
själv, jag saknar en inneboende trygghet,
lugn och framtidstro.
Ska jag falla nu? Nu när det värsta i
depressionen snart har passerat utan
att jag utfärdat självdestruktiva handlingar.
Är det nu jag ska tappa orken, viljan, lusten
och falla, falla ner på knä och ta emot min
min sjukdom med öppna armar?
Är det när jag nästan har lyckats som åter-
fallet kommer och det hårt?
Jag vägrar men suget, det förbannade suget,
hur ska jag orka nu, efter månader av kamp,
hur ska jag orka på bara sparlåga?
She came across the room without notice, the tears and the blood locked in the walls
She took one step, two steps, three steps,
soon she was dancing
She said here is where i will find peace
But the heart is old and the pain must grow,
it's the one thing you can't skip
It's the broken jaw,
it's the cut from the saw,
it's the shape from which she must bend
She took tuinal and seconol but still she couldn't find it
The peace that she needed so bad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar