I'm In Love With A Feeling

Jag har en period igen.
En sån där jobbig period då jag inte kan
stå emot suget, då suget tar tag i mig
och får mig att tappa kontrollen.
En sådan period.

Jag kämpar för att hålla mig ovanför ytan,
hålla mig flytande.
Jag får se hur det går.
Mitt närmaste mål är att somna nykter i kväll.

Det skrämmer mig att mina perioder verka
komma oftare, att någonting styr i mig, styr mig,
som jag inte kan rå på, som jag måste leva med,
som jag måste ta kontroll över,
som jag inte kan ta kontroll över för att kroppen
skakar för mycket och virrvarret av tankar och sug
är så närvarande, så triggande, så svårt att motstå
för jag vill inte stå emot.

The Show Must Go On

Partaj hos Mikaela @august, förut @rosa, (innan det vet jag inte)
en vinare och en del explorer jordgubb-lime,
känslorna svallar över,jag vet inte vart jag ska
ta vägen.

Imorse blidde det sex, men jag känner mig lika
otillfredställd som innan, just nu.
I want her, I need her, I'm in looooove.
Och jag gillar det inte.
För det gör ont, så förbannat ont att inte
vara önskad från henne.
Någon queerbrud här tyckte jag var cool,
bara för att. Hennes fjotiskompisar tyckte
likadant, någon förklaring fick jag inte.
Jag ryckte på axlarna och återgick till samtalet
med mina män.

Johan skulle förklara henne, hon som jag är
hopplöst kär i, för James. Efter många om
och men fick han fram "jamen hon knarkaren!"
Det är inte bara jag som ser att hon är körd,
så förbannat långt nere.
Om jag bara kunde skulle jag lyfta henne högt,
högre än amfetaminet någonsin kan, men det är
inte mitt att göra, jag har ingen rätt att försöka.
If I only could, I would lift her high, high abow the sky.
Hon betyder världen för mig, men, det spelar ingen roll,
jag gör mitt bästa och försöker, fortfarande, att komma
över henne. Lämna henne i det som en gång var.
Men, alltid dessa men, I just can't let her go.

Lycka kom och svep mig från golvet,
Kärlek, kom och gör mig hög på livet,
Älskade du, gör mig hel, stoppa tårarna
från att rinna och bli mig.
Jag älskar dig, tror jag.
Nej, jag måste göra det, annars skulle det
inte kännas så här.

Tove, rädda mig från mig själv.
Få mig att inse det dåliga,
Jag kräver inget, inget alls.
Men bara din blotta närvaro påminner mig
om att jag har det bra, att jag inte behöver
henne. Att det är okej ändå.
Och ja jag vet att det är så men det gör ont,
I still have her in my heart.

The Pain Is Less Intense With Company, Come On Lets Be Alone Together

Jag har varit utan flickorna lite för länge,
det värker så dant i bröstet igen och
jag tror att tårarna inte är så långt bort.

Jag avskyr att vara i behov av folk.
Men, jag försöker acceptera det,
jag klarar mig aldrig ensam
och det är dags att jag slutar
klandra mig själv för det.

Jag gillar henne verkligen, I do,
men jag vet också att det är hopplöst.
I'm not the one she wants
Och hur ont det är gör, hur mycket
det än värker i bröstet och hur många
månader jag än har tillbringat gråtandes
till sömns och hur många mornar jag har
kämpat, gett allt jag har, för att slita mig
från drömmarna och in i smärtan.
Så vet jag att jag måste försöka lägga det
bakom mig, lägga allt bakom mig, försöka
härda ut, vänta ut.
Men jag kan inte, det är för mycket, för
intensivt, för..för mycket av allt.

Men det är lättare med flickorna nära,
smärtan är mer avlägsen med deras
skratt i mina öron, deras leenden i
mina ögon och deras händer på min axel.
Ibland känner jag inte ens smärtan som
en avlägsen påminnelse, ibland är allt
precis som innan hon fick mig att öppna mig
på riktigt, ta risker och släppa in någon och
som jag gjorde det.

dina ord dom föll som glitter över min gråa vardag
så jag sänkte min gard som man gör när man känner sig älskad

 Jag har varit utan töserna små sedan onsdags
och det är alldeles för länge, på tok för länge,
för att jag ska klara av att hålla ihop mig själv.
Visst det är bara tre dagar jag klarat mig på
egen hand men det är mer än vad jag klarar av,
Hon fick mig verkligen att falla och det djupt.

Imorgon står Jen på listan. Dock också Alex,
Markus och två tjejer jag inte vet vilka det är
så jag vet inte om jag får mitt behov av närhet,
trygghet, kärlek och galenskap fylld.

Men snart, snart, blir den fylld, den måste bli,
min dagliga dos behövs om jag ens ska försöka
på allvar.
Det är lättare att trycka undan all längtan, ångest
och ensamhet om kvällarna om dagarna är bra
och drömmarna inte präglas om henne, om lyckliga
stunder med henne.

Tove, Jen, Snuttemuttorna, Ida m.fl.
Det värker något otroligt,
Come on, let's be alone together

Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul, En Sån Som Man Har När Man Är Liten

Utan ångest, orosklumpar, fylla och bråk.
Utan vaknätter som följd av oron och ångesten.
Utan prestationsångest.
Utan tvång.

Klockan är snart två. 02, alltså är det julafton nu.
Jag känner fortfarande inte någonting, ingen form
av julfrid, lättnad, ingen paus i vardagen.
Bara nattsvart, oroligt och ångestfyllt.
Någon krafsade på min dörr nyss, det innebär att
morgonklappen är placerad i julstrumpan som lilla-
syster satte upp, åt mig, innan hon gick och la sig.
En sån där julstrumpa ni vet som många hade som små,
en stor röd sak med en nalle som tittar upp ur öppningen.

Mamma tyckte jag skulle sova för fyra timmar sedan,
vid tio. När hon och de andra gick och la sig. För att jag
skulle orka med morgondagen sa hon.
Det gick ju bra, fyra timmar har passerat och fortfarande
sitter jag käpprätt i sängen och försöker stilla stormen
i min mage och skingra ångestsuset i huvudet.

Det har blivit massa bilder i natt, jag väljer mellan
vilken av tre jag vill lägga upp men kommer ingenstans
så det får bli alla tre.

Tomten, jag vill ha en riktig jul.

En sån som man har när man är liten.

Can You Feel How Small We Are, Oh

Det känns som att jag har hittat hem,
lite grann.
Som att jag äntligen hittat ett nytt
personifierat lyckopiller.

Eller inte ett nytt, ett annat. Eller..
Bara kort och gott ett lyckopiller.
Det är så svårt att uttrycka mig så
att det blir rätt, så att ingen kan ta illa
vid sig.
Det är inte vad jag vill,
det är inte vad jag menar.

Med henne känns allt lite lättare,
inte mindre kaotiskt, inte mindre destruktivit,
inte mindre upp-och-ner, inte mindre intenstivt.
Bara lättare, som en sorts mogenhet i problematiken.

Jag känner inget behov av att dölja någonting,
jag känner att jag säga precis vad som helst
utan att riskera förmaningar, att jag inte behöver
hålla något inne.
Jag känner att jag inte behöver intensifiera,
att jag blir tagen på allvar ändå.
Att jag inte behöver agera på galenskapen
för jag känner att hon ser mig inte som galenskap,
utan att hon ser galenskapen som en del av mig
som alltid finns där även om man inte ser den.
Jag känner också att hon är okej med mig
även när jag agerar på galenskapen,
just för att den är en del av mig och inte jag.

Allt känns så otroligt enkelt med dig,
du är en ytterst svår person och jag vet knappt
en bråkdel om vad du gömmer där inne men
det behövs inte, det är delar av dig men inte du.
Ditt inre är svårt men du är enkel.
Jag känner mig enkel mitt i det obegripliga, med dig.
Jag tror inte att jag någonsin har uttryckt din
betydelse för mig tidigare, det kanske är dags,
det här är förmodligen fel sätt och forum för det.
Men å andra sidan har jag aldrig varit riktigt rätt
så några etikfel går väl bra att ha överseende med?

Lära känna dig, ordentligt, nära, på riktigt
är vad som står högst på min önskelista.
Vem jag pratar om? Ja, det kanske jag borde säga.
Tove Julin.
Enkel och svår på samma gång,
klok, vis och jordnära och samtidigt lite galen,
förstående, förlåtande och ej förmanande men
otroligt envis när något går emot hennes värderingar.
Enastående trygg och samtidigt väldigt oberäknelig.
Komplicerad dam, men väldigt bra.

Baby bay take me out
Tonight tonight the stars are bright
The world is made of glass and ice and maybe soon
It'll all be shattered
Make me feel like I belong like I matter to someone
And feel a little less alone come on let's be alone together

I'm thinking nobody will miss us when we're gone
Well, for a while, but not for long
People will sing without us listening
And people will drink and laugh on sunny afternoons
On those first sweet days of June
Before the northern wind start drifting in
Can you feel how small we are, oh
Can you feel how small we are, oh

Baby baby take me out tonight tonight the stars are bight
And maybe maybe we’re not gonna matter more than this, not ever
Maybe maybe no one will ever find the traces we might leave behind
But tonight I just don't mind
Come on let’s be alone together

Konfliktsky

Hemma nu efter mycket diskande och städande
och Gossip Girl tittande och mängder av tabletter
och kaffe och cigaretter.

Känner mig mörbultad, ögonen svider och är röda
men hickan och hulkningarna har äntligen stillat sig.
Kastade maten utan att röra den, orkade inte riktigt
och jag tror min kropp börjar ångra mitt beslut nu.
Tomheten härjar i mig, lever sitt egna liv, brer ut sig,
tar plats och hittar in i minsta vrå.
En stilla tomhet, inte vild och skrämmande, inte när
den lagt sig, intagit all skrymslen. Men ihållande,
intensiv och en energitjuv.

rewind
jag vill stå i Toves kök och diska med nymålade naglar
omgiven av Ida och Tove och känna mig stabil.
Ont i magen, mest under höger bröst, gnagade huvudvärk
och liten overklighetskänsla, javisst. Men, det gör ingenting,
ingenting alls, stabilitet.

Jaa9 & OnklP ft Maria Mena - Konfliktsky

Live Fast, Die Young, LET'S GET THIS PARTY STARTED

Full. mysigt full.
Älskar sällskapet; ida, antonia, kask och tove
hemma hos tove.
Jag mår bra, tokigt bra, men jag är kär, otroligt kär,
jag tycker inte om det riktigt, jag hindrar mig själv
från att smsa henne genom det här.

Sällskapet gör allting lättare, love them, enormt.

de tycker att hon och jag passar bra ihop, men att
dett blir för destruktivit. whatever, fins människor,
fina världar, fin flicka men jag försöker att inte bry mig.
Svårt svårt svårt.
en till spetsad cider, en till grogg, nu mår jag lite bättre,
och ger min mobil till tove och får med mig ida ut för att
röka, awesome.

Sorgsen och överlycklig på en och samma gång (Y)

Trots All Kärleksbrist Och Trasighet Och Fransar

Tonight tonight the stars are bright
The world is made of glass and ice

<3

Himlen brinner nu,
den är inte svart, det råder i mörker i allt som är,
inte i natt.

Marken är vit, skogen är vit, alla saker är vita
och i skenet från gatulamporna glittrar hela alltet
som i en saga där allt har ett lyckligt slut.

Barnen var ute och lekte när jag kom hem från skolan,
luften var fylld av glädjeskrik, skratt, glädje och gemenskap
från påpälsade rödnästa barn i pulkabacken med de största
leendena på läpparna.
Jag trotsade kylan och öppnade fönstret och lyssnade på livet.

Vinden viner där ute i sagolandskapet, glittersnön slungas mot
mitt fönster och avger mjuka dunsar när de träffar glaset.
Jag är inte ensam, världen lever, den är lika vild och naturlig
och vacker och övernaturlig och impulsiv som alla vänner jag
någon gång haft och fortfarande har, som jag håller väldigt kärt.
Trygghet flödar in i min sfär var gång de mjuka dunsarna ljuder.

Och för första gången sen det här mörkret, tristessen och
gråheten drabbade mig när senhösten kom och omvärlden
blev tom, så känner jag mig lugn i enbart mitt eget sällskap.
Ingen rädsla, ingen tärande ångest, inga otröstliga tårar,
ingen skrikande panik och ingen längtan efter att få försvinna.
Jag är trött, och lugn, och klockan har inte ens passerat tolv.

För första gången sen mörkret trängde sig på kan jag sova
utan orosklumpen så nära inpå.

Protect Her From Herself

Jag gräver ner mig djupare och djupare,
jag vet om det, jag är fullständig medveten
om vart jag hamnar när jag gör mina val
men ändå gör jag det.

Jag vet inte varför. Jag mår sämre för varje
steg jag tar men ändå fortsätter jag. Har jag
dödslängtan? Vill jag må dåligt? Vill jag bli
kränkt om och om igen? Nej, det vill jag inte,
men ändå fortsätter jag gå på samma väg.

Jo jag vet nog varför jag gör det, en del av
de dåliga konsekvenserna vill jag ha.
Men, men jag vill långt ifrån ha alla. Borde
inte det hindra mig, få mig att sluta?
Och vara snäll emot mig själv istället och
hitta andra sätt att få just den konsekvensen
jag vill ha?

Jag vet inte, jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag fortsätter gå på samma väg
och gräver min egen grav, och djup är den.
Och inte heller kan jag prata med någon om det,
det är för hemskt, för destruktivt.
Jag gräver ner mig, djupt, och jag vet om det och
jag njuter inte ens på vägen.

Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att
jag hade en vän, någon att prata med, som inte
är fördomsfull och inte heller dömer eller förmanar
mig. Som jag litar på, som står kvar ur och skur
och dömer mig för den jag är och inte vad jag gör.
Och som förmår att påverka mig, ta min beslutsrätt
ifrån mig när det behövs och kan bedöma när det
verkligen behövs.
Någon som kan skydda mig från mig själv

Baby bay take me out
tonight tonight the stars are bright
the world is made of glass and ice and 
maybe soon it'll all be shattered
make me feel like I belong like I matter to someone
and feel a little less alone

Dra Åt Helvete, Jag Vill Inte Vara Med Längre

Nyss hälsat på min gamla låg- och mellanstadieskola
och jag drabbats av grov flashback, jag minns allt
väldigt tydligt och jag påmindes om alla saker som gör
att jag hatar den är stan så innerligt

Och det hjälper inte att allt jag någonsin får höra är gnäll, prat
om hur dålig jag är och att jag inte kan eller lyckas med någonting
(trots alla förbannade MVG), jag duger helt enkelt inte.

Och det hjälper inte att Han är här varannan vecka men
aldrig hälsar på mig, ber om att få träffa mig. Bara ringer
och talar om att han befinner sig sisådär 10minuter bort
med bil. Det hjälper inte någonstans.


Och det hjälper inte att någon har städat mitt rum,
tagit bort sängkläderna från täcken och kuddar,
vikt ihop alla kläder, staplat alla böcker på hög och
fått mitt rum att lukta såpa.
Vart tog min trygghet vägen? Vem gav någon rätt
att städa undan min trygghet?

Inte nog med att jag ska leva med paniken under huden,
gråten i halsen och ångesten i magen och lära mig att
klara av det.
År av skit ska jag få kastat rakt i ansiktet i form av
hjärnspöken.
Gnäll och bekräftelse på att jag inte är värd någonting
och att hela jag är fel, det måste jag få av alla även
om jag hela tiden bekräftar det för mig själv.
Min trygghet försvinner. Min ordning i oredan är borta.
Kvar sitter jag med mitt kaos och känner mig fel i en
miljö som inte känns rätt, som säger att jag är fel precis
som allt annat som är så bra och perfekt.

Och jag klarar det inte ensam, jag klarar mig inte på
enbart tabletter, mediciner och substanser.
Jag klarar mig inte på kemiska substitut.
Värme, trygghet, ett leende i mörkret, en röst som
kan viska lugnande att ingenting är på riktigt och att
det går över.

Jag är förbannat less på att leva i Theralenkoma och
krama mig själv och skrika in tårdränkta kuddar att det
inte är på riktigt, att det kommer bli bra, att allt är min
hjärnas påhitt.
Men vet du vad? När man har hört samma röst säga
samma sak för många gånger och ingenting händer,
och rösten bara blir svagare och mindre övertygande,
då tror på man inte på det längre.
Det blir bara något som uppehåller en från att ta till
andra åtgärder.

Är Det Mörkret, Är Det Stressen, Är Det Vintern, Är Det Stockholm , Eller Livet?

Det är som att allt går på automatik,
utan syfte eller strävan,
utan vilja och/eller lust.
Utan bara för att.
Grått
Grå tankar i en grå miljö i ett grått Stockholm
i blaskgråa december
-8/12

__________________________________________________________

Min mediciner fungerar inte riktigt längre. Maxdosen på flytande två
kvällar i rad. Igår tog det mig 4timmar innan jag lyckades somna,
idag passerade nyss den sjätte timmen. Jag är fortfarande vaken.
Fortfarande pigg.

Jag slipper panikgråten och ångestklumpen i magen som fyllt de
senaste veckornas nätter. Det är allt och det är ganska mycket,
men inte tillräckligt.

Jag sitter lik som och vakar. Jag vet inte vad jag vakar över
och/eller vad jag väntar på. Allt jag vet är det jag känner och
det jag känner är ett stilla lugn. Ett vaksamt lugn, utan krav
på att ta mig för något och inte heller lust att göra det.
En stilla vaka i ensamhet, tyst och lugn ensamhet. Utan andnöd.

Amanda, du är en en krigare. Inte ens när du sover så
sover du på riktigt. Du är alltid på helspänn. Alltid.
Jag vill knappt ens veta vad du har i bagaget, jag vet
inte om jag vill se vad du har sett.
Men, du är trygg här, du kan slappna av, och världen
kommer inte gå under även om du inte vakar över den.
- Sue, hösten -05

Det är fyra år sen. Fyra år sen hon sa det.
Hennes ord känns fortfarande tämligen aktuellt.

Men, kanske är det sådan jag är. En uppesittare, en sån som kan
sitta uppe och vänta på vad som helst, utan oro och utan rastlöshet.
Jag tar allt med ett stilla lugn, kanske är det theralenet som spökar
med mig. Som gör mig lugn, sansad och fridfull.
Förmodligen.
Förmodligen är det så.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm

, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan

It's Like A Ball And Chain Around Your Waist Or This Simple State: Your Mind's Sick Again

Hemma från skolan, de krafter jag lyckades samla
på mig när jag legat hemma och kämpat är borta.
Jag han knappt innanför dörren innan tårarna rann,
innan ångesten träffade mig som ett knytnävslag i magen
och fick benen att vika sig.
Satt där på hallmattan i säkert minst fem minuter innan
jag orkade röra mig därifrån och upp för trappan och
in i mitt rum till sängen.

Jag hoppas ljuset kommer fram snart,
att jag hittar ljuset och lyckan, för jag vet inte om jag
orkar med det här så värst länge till.
Lägg in mig, jag är rädd för mig min egen ignorans
gentemot liv och död.

Hur som helst är livet jag lever inte ett värdigt liv,
jag vet att jag har potential till att lyckas med det här,
lyckas lära mig hantera det och på så sätt nästan ta
mig ur det.
Men utan ljus och glädjeämnen och vackra
personifierade lyckopiller? -Jag vet inte.

Avskriven och någorlunda på flytande igen,
fixa något att äta och sen kolla på film och
samla krafterna. Ny dag imorgon och jag ska 
baske mig överleva tills den och genom den.

Jag Klarar Mig Aldrig Ensam

Jag har varit på väg att hoppa ur sängen och i kläderna
flera gånger för att bege mig till stan och spenderar mina
sista pengar.
Men, men, jag har inte gjort det, jag försöker, jag måste
tro att det blir lättare, att det kommer bli ljusare men
ska jag vara ärlig så tror jag inte på det. Det kanske blir
ljust ett tag, men sen kommer mörkret, smärtan och
ångesten igen, lamslår mig och jag glömmer allt vad ljusa
tider är.

Så jag ligger kvar iklädd samma kläder som de senaste
dygnen, med mitt otvättade hår och kropp i gamla lakan
i samma säng med samma mardrömmar fastsvetsade i
allt som är.
Klamrar mig fast i ångestindränkta tygbitar, håller mig
fast för allt jag är värd (vilket inte är mycket så jag
inbillar mig, maler på om att det bara är mörkret som
gör att jag känner mig värdelös) och ber om att det
kommer ta slut snart, att orken kommer återvända, att
det snart ska sluta göra så förbannat ont att andas och
att snart snart snart kommer jag känna mig lite glad, snart
kommer jag att kunna le igen.

Jag vet precis vad det är som skulle underlätta det här..det
här ja, tillståndet. Årstidsdepressionerna.
Men, alltid dessa men, det finns inte tillgängligt och jag kan
inte låta allt som är jag falla på grund av det.
Och jag vill inte använda mig av substitut, jag vill inte det
och jag försöker stå över mig själv, att inte lyssna på mina
begär och mitt missbrukarjags instinkter.

Jag försöker härda ut, jag försöker klamra mig fast i lakanen
och inte bege mig till stan och spendera pengar, jag försöker.
Jag försöker vänta ut det här mörkret, jag försöker men ser
inte mening med det för även om jag tar mig igenom det här
den här gången så blir det lika dant nästa gång igen och nej,
jag klarar mig inte ensam för det är så förbannat värdelöst
att härda ut och kämpa och stå ut ensam, utan ett mål, utan
värme och närhet och i total vetskap om att jag kommer stå
där med min nattsvarta ångest och tomhet igen.
Och igen och igen och igen.

Och ska jag vara ärlig; att leva bara för att stå ut,
det låter inte lockande, inte det minsta.

Another Day Goes By And Everything's The Same

Sovit merparten av ett dygn och är fortfarande lika trött.
Lika tom, lika orkeslös, lika gråtfärdig, lika ångestfylld.
Lika förbannat trött på livet.
Och nu har jag en förjävlig huvudvärk också.

Min kropp går sönder. Jag kan dra i huden, åt två olika håll
och den liksom spricker, det är små hål överallt nu för jag var
väldigt fascinerad över detta fenomen varje gång jag vaknade
med mardrömsångest och kliande i fingrarna.

Mamma handlade hem vanilj yoghurt och röd grape åt mig,
jag blev glad och har tjockat i mig en stor skål med det.

När jag satte på min mobil så plingade det till flera gånger
med sms med frågor om hur det var med mig och varför
jag inte var i skolan. Jag blev glad och grät, grät massor,
överrumplad över att det märktes att jag inte var i skolan
och att folk brydde sig om det. Fina människor<3
Jag tror inte att jag uppskattar och litar på mina vänner
så mycket som jag borde.

Jag avskyr vintern, mörkret.
Ge mig snö, massor av snö, jag vill ha en vit jul,
en vit vinter, men liv och rörelse och ingen jävla
tomhetsångest och mardrömmar och bråk.
Jag vill vara lycklig eller i alla fall glad.
Jag vill ha kärlek, känna kärlek, vara nära,
glad och lycklig och det ska vara fort, intensivt,
som om det inte finns någon morgondag.

Ge mig trygghet och galenskap

Would You Miss Me If I Just Gave It All Up?

Nära, nära. Jag vill vara nära.
Behöver vara nära, tätt, tätt intill.
Bar hud, hud mot hud.
Läppar mot läppar, mjuka kyssar.
Jag går i bitar av den här ensamheten,
ångesten äter på mig inifrån.

Jag behöver någons famn att krypa ihop i,
någons bröst att vila mot,
någons trygghetsdoft i mina näsborrar.
Nära nära nära, tätt intill, hud mot hud
fingertoppslekar över bar hud,
fina ord, tindrande ögon och leenden.

Värme, jag behöver känna värmen
av någons annan kropp mot min.

Jag bryr mig inte riktigt om vem,
eller egentligen gör jag väl det,
men inte just nu.
Närheten, jag behöver den,
det här fungerar inte riktigt längre.

Mjukt, ömt och breathtaking.
En trygg famn och doften av något annat
än sprit, ångest och mardrömssvett.

____________________________________________________

Det blev två nya böcker, Slash och Marked
och jag går under jord fram tills på måndag.
Mobilen stänger jag av, jag är inte död död,
jag är levande död och försöker stanna där.
Allt känns för mycket, för hårt, för intensivt
och jag orkar verkligen inte.
Men om jag inte visste att det blir lättare så fort det blir ljusare,
då skulle jag utan minsta tvekan göra om samma saker som för
fyra år sen.

Sen Gäller Det Ju Bara Att Få Fördelarna Att Väga Mer Än Nackdelarna

Jag orkar inte riktigt med alla tankar, känslostormar,
funderingar och jag kan inte ens sova i fred.
Du är i mina drömmar, tränger dig in i minsta lilla vrå
och spökar hela tiden. Jag orkar inte. Jag vill vara fri.
Jag vill att det bara ska vara jag som bor i mitt huvud.

Fördelar med att vara singel:

1. Du är fri och behöver aldrig visa hänsyn till en partner.
2. Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du försummar en partner.
3. Du slipper ligga vaken för att någon snarkar, pratar i sömnen, gnisslar tänder, har kalla fötter, sparkas, tar hela täcket eller kudden eller envisas med att kolla på reprisen av Glamour.
4. Du kan lägga mer tid på dina vänner. Ingen behöver irritera sig över att du alltid släpar med en partner.
5. Du kan återuppta relationen med den där kompisen som ditt ex ville att du skulle sluta umgås med.
6. Du får ha din rakhyvel ifred.
7. Du slipper ha toalettlocket uppfällt/nedfällt. Bestäm själv!
8. Du har mycket mer tid till dig själv. Du kan skaffa hur många fritidsintressen som du vill.
9. Du behöver aldrig mer kompromissa. Du är chef i ditt eget liv!
10. Singlar tar bättre hand om sig själva både psykiskt och fysiskt.
11. Du kan strunta i att raka dig om du vill. Du bestämmer när någon ska se ditt vältrimmade könshår, eller inte.
12. Du får ha dina kläder ifred och ingen tänjer ut dina skor.
13. Som singel blir det enklare att leva hälsosamt. Singlar äter nyttigare än personer som lever i en parrelation. Ingen blir sur om du vill äta kyckling med ris istället för pizza.
14. Singlar äter mindre än personer som lever i en parrelation. Du löper mindre risk att gå upp i vikt och du får mer pengar över till annat!
15. Du kan ta med jobbet hem och faktiskt få något gjort hemma.
16. Singlar tränar mer och oftare.
17. Singlar träffar fler nya människor.
18. Som singel slipper du få skit för att du har köpt ett par nya Manolo Blahniks - igen.
19. Du kan köpa vilka kläder du vill. Ingen tycker att linnet är för tajt eller att byxorna är för lågt skurna eller att koftan är för gubbig.
20. Singlar väger ofta mindre än personer som lever i en parrelation.
21. Det är okej att frossa i vitlöksmarinerade räkor om du känner för det. Du behöver inte kyssa nån om du inte vill.
23. Du kan spy och skita med öppen dörr utan att oroa dig för att du stör nån annan.
24. Som singel slipper du plocka upp efter någon annan än dig själv.
25. Du behöver aldrig vänta med middagen.
26. Som singel ansvarar du bara för dig själv. Du kan säga upp dig från jobbet eller sticka på en sista minuten resa eller sälja bilen och shoppa en massa onödiga saker för pengarna. Ingen lägger sig i.
28. Du kan gå ut när du vill, vart du vill, och du behöver aldrig förklara dig.
29. Du bestämmer hemma. Byt färg på fondväggen varje månad om du vill!
30. Ingen ger dig dåligt samvete när du måste jobba över, igen.
31. Ingen förbjuder dig att umgås med vänner som en partner har fått för sig är ”mer än vän”.
32. Ingen förbjuder dig att umgås med vänner som egentligen bara vill ligga med dig.
33. Som singel halverar du risken att hamna på outhärdliga släktmiddagar.
34. Du kan sova hur länge du vill när du är ledig. Vill du vara ifred så är det bara att stänga av telefonen.
35. Ingen släpar in ärvda möbler i ditt hem som ser förskräckliga ut.
36. Du är helt fri att utforska din sexualitet. Kanske var det där du och din förra partner gjorde i sängen inte så roligt trots allt?
37. Du behöver inte vänta på att en partner ska vilja följa med dig till parklubb. Träffa par själv eller ta följe till en klubb med ett annat par!
38. Du kan slinka ner på den där bastuklubben som du alltid varit nyfiken på och göra precis vad du vill, eller inget alls, utan att någon bryr sig.
39. Som singel ansvarar du bara för din egen ekonomi. Går det bra kan det vara mäkta stolt över att du klarat det på egen hand. Går det dåligt drabbar det bara dig själv.
40. Du behöver aldrig oroa dig för vad din partner köper för era pengar. Dina matpengar försvinner aldrig ner i Armanibutikens kassalåda, om du inte väljer det själv.
41. Du kan förverkliga dina drömmar utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskningar. Har du alltid velat åka till Brasilien för att lära dig surfa? Vad väntar du på?
42. Du kan hoppa på en kvällskurs utan att bli beskylld för att prioritera dig själv på din och din partners kvalitetstid. Och hur mycket kvalitet var det egentligen?
43. Det är roligare att gå på fest som singel. Du kanske träffar ditt livs kärlek, en het sexpartner eller en ny vän. Ingen kommer att bli svartsjuk.
44. Flörta! När du vill, hur du vill, med vem du vill.
45. Du kan sträckläsa en bra bok, från pärm till pärm, utan att bli avbruten av någon som vill ha din uppmärksamhet.
46. Du kan ligga i sängen med din bärbara på magen och kolla på film och slipper ödsla tid på att koppla in alla de där sladdarna till tv:n.
47. Du kan vara spontan och ta dagarna som de kommer. Ingen kommer att avkräva dig en femårsplan.
48. Du bestämmer vad du ska se på tv. Du äger din fjärrkontroll!
49. Släpa hemma dina vänner och ha en lång hemmakväll. Ni kan se på boxning eller ha djupa diskussioner och dricka rödvin hela natten. Hemma hos dig. Vilken kväll som helst! Ingen blir irriterad och ägnar resten av veckan åt att ge igen.
50. Du kan lyssna på vilken musik du vill både i bilen och hemma.
51. Du behöver bara göra dig snygg för dig själv. Du kan skita i att fixa till dig om du inte har lust.
52. Singlar är snyggare. De är mer måna om sitt utseende än dem som lever med en partner.
53. Ingen vet hur du går klädd hemma. Mysbyxor med hål i? Peruk? Högklackat? Gummikalsonger? Du bestämmer!
54. Det finns ingen som flyttar på dina saker. Du vet alltid var allt ligger.
55. Ingen lånar dina saker utan att fråga först.
56. Din favorittröja ligger inte i tvätten när du ska ha den.
57. Det finns alltid godis kvar i godisskålen när du kommer hem.
58. Datorn är alltid ledig. Du kan surfa hela natten utan att någon klagar.
59. Du behöver aldrig fundera på att radera datorns url-historik ifall någon skulle få för sig att förhöra dig om dina internetvanor.
60. Ingen har lampan tänd när du vill sova.
61. Du kan onanera när du vill hur högljutt du vill. Du behöver inte städa undan dildosarna efter dig, det är ändå bara du som kommer att hitta dem.
62. Ingen annan än du har slängt fuktiga handdukar på golvet hemma hos dig.
63. Ingen annan än du har spridit ut sina skitiga kläder i lägenheten.
64. Du kan ockupera badrummet hur länge du vill utan att någon bryr sig.
65. Toaletten är aldrig upptagen.
66. Du kan låta dina kompisar sova över på soffan utan att någon blir irriterad eller svartsjuk. Din soffa är alltid ledig. Sängen också!
67. Risken att utsättas för mans- eller kvinnovåld hemma är mindre som singel.
68. Du slipper bli smittad av den där könssjukdomen som en partner släpade hem.
69. Du slipper oroa dig för om en partner har varit otrogen.
70. Du behöver inte lägga energi på att undra var en partner är, gör eller varför du inte har fått svar på det där sms:et.
71. Du blir inte indragen i den där trekanten som du ställde upp på för att glädja en partner.
72. Du slipper tänka på hur du ska fira en partners födelsedagar eller era bröllopsdagar.
73. Det blir en julklapp mindre att handla. Köp en extra julklapp till dig själv istället!
74. Ingen blir besviken om du inte har lust att fira den där dumma traditionen i år som du ändå aldrig har gillat. Gör nåt nytt istället!
75. Du slipper alla energikrävande gräl.
76. Du har ingen partner som hackar på dig.
77. Det är helt okej att vara egoistisk och bara tänka på sig själv. Du kan ändra dina vanor utan att det påverkar någon annan.
79. Ingen tjatar på dig hemma om allt som du måste göra.
80. Ingen har lämnat en ”att göra-lista” på saker som måste vara gjorda innan fredag.
81. Som singel är du en erfarenhet rikare. Du har större chans att hitta rätt partner nästa gång.
82. Du har tid att utveckla dig själv och lära känna dig själv. Du kan arbeta med dig själv så att du blir enklare att leva med i nästa relation.
Källhänvisning mhm


I said let go
Let go
Let go
Let go

Let go
Let go
Let go
Let go
 
Forget
Forget
Forget
Forget

Get the fuck out of my head

We Gave It Up, Said It's Not Worth Fighting For And It's Not Coming Back Oh No No No

Panikslagen saknad,
brinnande intensivt,
i var och varenda cell.

A human mistake but a mistake it was
And it was big enough
To tear us all apart 

Förbannar min dumhet,
min oförmåga att ta tag i saker,
min oförmåga att prata.
Min feghet, att jag jämt och ständigt blir som förlamad,
när jag behöver kunna uttrycka mig och agera som mest.

Jag dövar, försöker glömma det förgångna,
gå vidare och lämna minnena av känslomässig frid
långtlångt bak i minnet, inte hänga upp mig på minnen.
inte för att jag vet hur mycket man går vidare
när man gömmer sig bakom substanser
och försöker glömma med destruktivitet.

Om man suddar ut minnen av glädje, lycka och frid
med dåliga saker, kommer väl en form av ombetingning ske?
Eller att det helt enkelt känns så avlägset att det inte kan
ha varit på riktigt? En dröm. Och det är svårt att sakna något
man aldrig har haft, det är smått absurt att sakna drömmar.


Kent får sjunga mig till sömns i kväll.
Vodkan får vagga mig till sömns i kväll.
Täckena och Nin får virra in mig i trygghet i kväll.
Och jag ska inte slarva med min kemiska lycka,
jag behöver uppenbarligen mina prozac
(kanske speciellt nu när jag tömt förrådet på serotonin flera gånger om den senaste månaden)




Det är okej att gråta, det ska jag göra,
och så ska jag skriva i min "hemlighetsbok".
Men först koka te och röka nattaciggen.
Marit Bergman är för övrigt örongodis på hög nivå!

I Lose All Control When You Grab A Hold And You Do Your Trick

http://www.youtube.com/watch?v=tSZK2pHCyR0
Jag kan inte koncentrera mig på någonting alls.
Hel festligt med tanke på hur mycket saker det är som jag borde göra.

Trött är jag också, jag kan inte kontrollera om jag ska vara vaken eller sova,
helt plötsligt somnar jag, utan någon större förvarning och vaknar av att jag
har legat konstigt och fått ont någonstans.
Det vill säga om jag inte aktivt pysslar med något. Liksom, jag somnar ju inte
direkt när jag pratar, går, står eller något sådant. Men plugga, tja, det går inte.

Sova och försvinna in i drömmar en stund kanske?

1, 2, 3, 4 No I Want More 5, 6 ,7 It's Not OK. How Come You Taste So Good?

-Är du pigg i dag Amanda?
- Jovars, helt okej! Jag sov ju ganska många timmar.
- Det är väl sant i och för sig, men sånt där brukar ju sitta i ett tag efteråt.
- ... Vad menar du?
- Ja, när man festar, är uppe länge och sånt där.
-Min styvpappa

(Y)



För mycket whiskey = dåligt uppförande,
FÖRLÅT!
Lära mig kontrollera mina intag står högt upp på listan


I've done things you've only dreamed about
More than once or twice
It keeps me up at night
Jump up, bubble up, what's in store?
Bryan looked for love, but I want more
I found another beat, there's no time for sleep

So you can call the police
I'm sorry 'bout my manners, but you see,
I'm a bit drunk as you can see
I bet you would like to undress me

Something sweet and something strong
Seems like love no longer can turn me on
Like boy need girl and girl need boy
Got a nasty habit called rock'n'roll

There Is No Prince, Just A Princess Who Saved Herself

"Jag älskar sättet som dina bröst hänger på!"
MADE MY DAY! hahahha

Nu är det lite konstigt,
min kropp är trött men min tankeverksamhet
är i full gång och jag känner mig hur pigg och
glad som helst!
Är det såhär det är att vara "normal"?
Innebär det att min kropp är någorlunda återställd?
Allt jag vet är att jag de senaste dagarna betett mig
som om jag var askalas, bara på glädje och inspiration!
ytterligare en fråga är: vart sjutton kom _det_ ifrån?'

Varför ifråga sätta något som är bra?
- Det kanske inte är bra.

I Was The Anonymous Author Of My Own Nightmares

Miljoner små hjärnspöken i mitt rum, mitt huvud, min värld.
Sådana som tränger sig på, näranäranära,
och känns så där otroligt jobbigt mycket.

I know they think I'm crazy
But everything I am, is everything I was taught to be

Smög mig ner och tog en cigg, fast jag inte fick.
Hämtade en medicinkopp med hostmedicin så
kanske jag inte vaknar av att jag inte får luft och
hostar sönder lungorna tills jag spyr.
Och en annan kopp med Martini, en liten.
Jag är ju duktig nu, eller jag ska försöka vara det.
Inte låta hjärnspökena och mina fantasifoster ta
överhanden, inte låta det bli verkligt verkligt,
istället acceptera att det finns där, får finnas där,
låta det bli en del av periferin.

I`ve been walking around all day, thinking
I think i have a problem, I think I think too much
I`ve been tought to hold back my tears and avoid them
But you`ve made pain into something I could touch

Ingen skola för mig imorgon,
orken finns inte riktigt där. Inte till att åka dit
enbart för KV i vilket fall.
Besök på BUP väntar imorgon eftermiddag,
14:00 med mamma, tanten och överläkaren.

The rain falls on your days
giving you a reason for mysterious ways
behind doors the darkness falls
you pour a cup of cofee, and get talking walls

Quis hic locus? Quae regio? Quae mundi plaga?

-What world is this?... What kingdom?... What shores of what world?

Att försöka trassla ut virrvarret av tankar och känslor är då inte det lättaste, speciellt inte när man varken vet ut eller in, vad som är upp eller ner, vad som är verkligt och vad som är fantasi. Inte riktigt vet hur man blir under påverkan av manipulativa kompisar och hur vissa människor reagerar eftersom att ja, människor är ju olika och därför reagerar man olika på samma saker.

Folk som säger en sak i ett visst tillstånd och det motsatta i ett annat, är väldigt förvirrande, speciellt när man är smått rädd för denna och inte riktigt vågar knappa fram numret och ringa och fråga. Jag vet varken ut eller in, lite för mycket knutar och dessa knutar går inte att knyta upp på egen hand, men ja, rädslan är lite för stark.

När sedan en annan person berättar om den första och dennas beteenden och uttalanden som jag inte hade en aning om, eller kanske anade men inte hade insett. Och när då detta är något som den första personen aldrig uttalat sagt till mig eller visat, då blir det knasigt och svårt.

Hjärncellerna liksom knock'ar varandra i försöken att lista ut omöjliga saker och så blir det ingenting alls av saken istället och så bli hela tillvaron ännu mer förvirrande eftersom att hjärncellerna är utslagna. Att ringa personen i fråga vore antagligen det ultimata, få svar på frågorna som jag omöjligt kan hitta svar på genom att söka i mig själv, då kanske det är lättare att trassla ut resten av virrvarret och reda ut förvirringen och bli klar i huvudet.

Dessutom har jag festat lite för hårt lite för länge, nu jobbar jag på att bli människa igen, det går si så där. Jag har glömt bort att ta mina Theralen också, min hjärna är tre dubbelt ur funktion, partyparty!

Jag började babbla om gröna troll, nissar, pysslingar och vättar med glitter i skålar och regnbågar som de bor vid, när jag satt och åt med mamma, hon såg ytterst konfunderad ut och undrande nog vad sjutton det var som tagit åt mig.
Att glömma bort att ta antipsykotiska och vara förvirrad ger speciella samtalsämnen!

Orden, det där med att skriva,
att få ner saker och ting i skrift.
Det har blivit ett behov igen, en passion som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag kan inte röra mig längre än två meter utan papper och penna med mig, det är så mycket som vill ut, precis hela tiden. De senaste månaderna jag har skrivit 28sidor i boken jag fick av Nina, den är snart fylld med tankar men redan innan den började bli ont om tomma blad köpte jag mig en ny skrivbok i ren panik och oro för tänk om jag inte har möjligheten att få ner bokstäverna, orden, meningarna, tankarna. Det där som vill ut, det där som jag vill minnas, det där som jag inte vill veta av, det där som inte får bo i mig, det där som alltid måste finnas kvar; så att jag kan återvända och minnas.
Locka fram minnesbilder av det som varit, det som är, det som kommer vara.


Buss-tankar, resesnurr, virrvarr, förvirrade fragment av betydelser (27/10)
Mamma, kan vi låtsas att jag är två år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen och torka mina tårar som då,
då när jag gick på upptäcktsfärd i trädgården och blev skrämd
över att den var så stor &det där som prasslade i busken
Kan du låtsas att jag är två, pussa mig på pannan, torka mina tårar
&kärleksfullt viska i mitt öra att
det är inte farligt men att jag alltid kan vända hem igen när jag blir rädd,
vända hem till din famn och vara _trygg_
Mamma kan vi inte låtsas att jag är två år och låta mig få gömma mig i din famn?
- för jag hittar ingen famn att söka trygghet i,
att söka tröst i,
när jag skrämmer slag på mig själv med min egen destruktivitet
och rädslan för hallucinationerna är övermäktig
och ångesten över det som var, känns för mycket.

Mamma, kan vi låtsas att jag är tre år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen, gömma mitt ansikte vid din hals,
hålla för mina öron och vyssja lugnande och vagga mig trygg.
Kan du viska övertygande i mitt öra att det kommer gå över,
att det inte är så farligt,
och att det kommer bli bättre?
Så som du gjorde då, när pappa kom hem och skrek
med dimma i ögonen och luktade sådär starkt.
Mamma kan vi låtsas att jag är tre år igen?
- För jag hittar igen som kan skydda mig
från minnesbilderna och hallucinationerna.
Ingen som vyssjar mig lugn och
viskar övertygande att det inte är på riktigt
och att det kommer bli bättre.

Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
Kan du hålla mig hårt, torka mina tysta tårar,
titta mig allvarligt i ögonen och säga att du älskar mig,
att jag inte gjorde något fel, någonsin.
Och att du aldrig, aldrigaldrigaldrig, kommer lämna mig
som pappa lämnade mig, (lämnade oss.)
Kan vi låtsas att jag är fyra år igen så att du kan viska trovärdigt
att jag är bra, att jag duger, precis som jag är, och att du älskar mig.
Att jag inte kommer bli lämnad.
Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
- För jag klamrar mig fast vid substanser och gifter nu,
(konstgjort lugn och glädje)
det är min livlina
för jag hittar inga lockar att klamra mig fast vid.
Jag når inte fram till dina lockar längre.

Eller mamma, kan jag bara få kasta av mig vuxenheten,
släppa ansvaret.
Bli din lilla prinsessa igen, din ögonsten, någon du älskar.
Trots att jag nästan är vuxen nu.
Kan jag inte få krypa upp din famn ändå?
Och låta dig torka mina tårar
och än en gång bli invaggad i trygghet och känna att jag duger.

Once I had a dream, The dream was to have a dream

Jag har balanserat på gränsen
Lekt med döden
Agerat på impuls
&Andats galenskap.

Hur långt ska det gå,
hur mycket ska jag hinna med innan
jag skrämmer slag på själv totalt.
Jag har ingen aning.

Jag lever på impuls nu

Hit me hard, hit me right between the eyes, I wanna see the stars.

Jag hittar nya sätt,
nya sätt att tränga undan tristessen, det grå,
det som gör ont, så förbannat ont.
Nya sätt att söka kickar, nå kickar, få kickar.
Adrenalinkickar.

19? -jag minns inte-, kalla mig vad du vill.
11, så kan det gå.
18, ja, så kan det också gå.
ettor och nollor, hoppsan hejsan och puss på näsan.



Saker och ting börjar vända nu.
Impulsiviteten och galenskapen flödar fritt
och jag har känslor igen,
jag är en konstant bergochdalbana
och jag _njuter_ av det.
Det destruktiva känns inte destruktivt alls,
det rör mig inte i ryggen eller ens i lilltån,
-fast att jag lever ut det mer än vad som över huvud taget borde
vara möjligt. Det är nog lite av ett under att jag fortfarande lever

Jag balanserar på gränsen
med lyckorus kittlande i magen

Andetag & Hjärtslag

Baby
You're my angel
Come and save me tonight
You're my angel
Come and make it all right
Come and save me tonight

Nykter i två dagar, abstinensen sliter i mig.
Trött, det känns som om min kropp vill ta igen
flera års sömn på en och samma gång men jag är
för orolig, för uppriven för att kunna slappna av.
Sliten, otroligt sliten, imorgon skulle det ha
varit fyra veckor av dagligt intag av alkohol
och jag har också hunnit med en överdos under de
gångna veckorna. Min kropp vill inte riktigt vara
med längre. Jag känner mig sjuk, sjuk på ett annat
sätt febrig och på ett annat sätt än abstinens.
Andetagen är liksom svåra att ta, det känns som att
kroppen håller på att ramla i bitar, som att jag liksom
inte sitter ihop, att de olika kroppsdelarna inte är
sammankopplade.
Det känns som att hjärtat slår för hårt, för fort,
som att det är en bomb som när som helst kommer
att explodera eller bara hoppa ut ur kroppen.

Jag vill sjunka ihop i en liten hög och bara ligga där.
Benen bär inte riktigt.
Jag vill vila i någons famn med örat mot bröstet och
lyssna till hjärtslagen.
Bara ligga så, och gråta tills tårarna sinat,
och lapa i mig tryggheten tills orken kommit tillbaka.

Ingenting hjälper riktigt,
jag har så många theralen i mig som jag får ta, men
det känns som om det som händer i mig,
det kan inga piller rå på, det går inte att medicinera bort.
Jag behöver något annat, något starkare,
jag behöver personifierad medicin, mänsklig värme, kontakt.
Sådant som verkligen vänder allt upp och ner, på ett bra sätt,
vänder allting rätt igen.

Men, men det är inte tillgängligt.
Stereon är laddad med Kent, fem skivor.
Fem av tio. Det var oerhört svårt att välja bort fem,
nästan lika svårt som att faktiskt välja fem.
De är satta på repeat. Hela natten kommer Kent ljuda i mitt rum,
i mitt huvud, och förhoppningsvis tränga in i mardrömmarna.
Nu ska jag krypa ner i sängen,
under ett täcke med gästtäcket och kramkudden att hålla om,
och låta Jocke sjunga mig till sömns.

What goes up does not always come down

This time it did.

Hårt och handlöst,
platt fall på ojämn mark.
Men inte ens maskrosor lever här.

Sänkt prozac,
Självsänkt theralen,
p-piller för humöret.
Inspiration och barnslig lycka.
Psyklycka.

Positivt kan bli negativt
i en handvändning.

I'm not afraid to fall
it means I climbed up high

Brinn hjärtat brinn

Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

Det handlar om glittret i kanterna, i konturerna av verkligheten.
Känslan av att livet är av betydelse,
att det finns magi utan att tillsätta substanser.

Det handlar om att skratta sina egna skratt,
le sina egna leenden
&känna att det är okej.

Det handlar om att ta sitt inre barn i handen, och le.
Leda detta barn tryggt och säkert på färden,
och säga att hon duger som hon är;
att det är helt okej att göra fel.
Säga att du älskar henne ändå och strö glitter i såren,
limma ihåg kanterna med magi och sudda ut ärren med stjärnstoft.
&pussa på pannan och säga att allt kommer ordna sig.

Det handlar om att se potentialen i tragiken,
vända det till komik och se magin i verkligheten.
Se att grått faktiskt kan glittra.

Det handlar om att krypa ihop i någons famn,
begrava näsan i hennes halsgrop och andas in tryggheten.
Luta huvudet mot bröstet och känna hjärtats slag mot kinden.
Läppar mot pannan och värme som blåses ut.
Ögon som glittrar, tårar som stillas och värme ända in under huden.
Att se det fina i livet, insupa det och låta det omhulda en.
Att hitta ljuspunkter i tillvaron, en oas i tristessen,
ett lugn i stunden, lycka i ögonblicken.

Även gråa ögon kan glittra.
Även randiga kinder kan rosas.
Det handlar om att se
se magin i kanterna,
glittret i periferin,
lyckan i hjärtslagen
friden i andetagen.

Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
Brinn hjärtat brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss

Two weeks, now I'm sober

To fall is not to fail
you fail when you don't try.

Två veckor av dimma i blicken och bedövade sinnen.
Nu känner jag mig någorlunda redo att möta smärtan,
verkligheten och ansvaret. Och försöka, hur svårt
och motigt det än känns, hur mycket abstinensen än
sliter i mig. Jag ska försöka och göra mitt bästa.
Lära mig att samsas med ångesten, oron, paniken
och impulserna och ta tillbaka kontrollen över mitt liv
och min kropp.

Det känns som att alla runt omkring mig faller,
jag minns inte hur många tårar jag har torkat.
Han sa att han inte någonsin har mått så dåligt
som han har gjort den senaste perioden, sen han
började umgås med mig.
Drar jag ner folk? Påverkar jag folk i negativ riktning?
Eller, är det som hon sa, att jag ger intrycket av att
kunna ta deras skit för att jag verkar stark och av att
jag inte kommer döma dem, oavsett vad det är som har
hänt dem, vad det är som gör ont och vad de har gjort.
Så att de vågar släppa fram det onda.

Jag vet inte om jag bryr mig om anledningen,
det känns som att effekten är dålig, oavsett
vad den beror på.
Jag kan inte lösa någons problem, jag kan finnas
där och lyssna och hålla om men det är inte alltid
jag kan och/eller har lust till det heller.
Men jag kan så fan heller ta deras skit och behålla
den, bära runt på den. Det är inte mitt ansvar
eller min börda att bära.


Jag tvivlar på att det finns en konstigare känsla
än nykterhet. Det här är riktigt obehagligt,
allt är så tydligt, skarpt och sammanhängande.
Vart är alla suddiga konturer och molnen under fötterna?

Jag känner mig inspirerad igen.
Jag ska försöka att ta mig upp ur sängen utan att
föra en flaska mot läpparna,
ta mig till skolan utan att spetsa mitt kaffe,
ta mig igenom lektionerna utan att behöva maskera
andedräkten med nya tuggummin var 10de minut,
ta mig hem igen utan hjälp.
Jag ska röra mig utanför mitt rum utan
rakblad i väskan och spritsmak i munnen
utan dimma i ögonen.

If I get up I might fall back down again
And I might fall back down again
We'll just jump and see, even if it's the 30th time
We'll just jump and see if we can fly

I'm not afraid to fall
I've fallen many times
They laughed when I fell down
But I have dared to climb
I'm not afraid to fall
I know I'll fall again
But I can win this in the end

If I get up I might fall back down again
So let's get up come on

Saknad borde inte känns såhär brinnande intensivt

"I would like to visit you for a while
Get away and out of this city
Maybe I shouldn't have called but
Someone had to be the first to break
We can go sit on your back porch
Relax
Talk about anything
It don't matter
I'll be courageous if you can pretend
That you've forgiven me

Because I don't know you anymore
I don't recognise this place
The picture frames have changed
We don't talk much anymore
We keep running from the pain
But what I wouldn't give to see your face again"

EVERY BREATH WE TAKE IS A SIGN OF HOPE,
visst var det så eller har du glömt orden du en
gång sa till mig, en av alla otaliga gånger du höll ihop mig.
Jag har inte glömt, jag har inte glömt någonting.
Syster yster, jag älskar dig än.
Jag vet inte om det är den du var som jag älskar,
jag känner dig inte längre och kanske är det bäst
att låta det vi hade gömmas i skuggornas glömska
av det förflutna.

Och bara älska minnet av dig, av oss, av systraskapet,
av kaoset, av glädjen, av paniken,
av allt kaffe, cigaretter, prat, tårar, skratten..långt in på småtimmarna
eller dygnet runt som det blev ibland.
Alla dessa ärr, allt som hände.
Alla dessa minnen av panik och ångest som vändes till
förståelse, kampvilja och leenden i din närhet.

En gång när jag hälsade på dig och skulle åka hem igen
så skrev du "DO NOT OPEN" tvärs över mina handleder,
som en påminnelse när det blev för svårt att andas.
Jag tog kort på det, korten har jag kvar
och jag funderar på att tatuera in det, som en
ständig påminnelse av dig och allt du gav mig.

Det du skrev hindrar mig än idag när kaoset rycker tag i mig,
det är som att det fortfarande står där, tre år senare, inpräntat
i huden på mig även om bläcket sedan länge försvunnit.
Och att svika dig är något som jag aldrig skulle kunna göra,
det är omöjligt fast du aldrig fått mig att lova någonting,
aldrig krävt något av mig, aldrig någonsin.
En sådan simpel önskning och påminnelse som du
skrev över handlederna på mig kan jag helt enkelt
inte gå emot.

Anja,
Du stod vid min sida i skärselden,
du höll mitt hår när jag kräktes,
du lappade ihop mig när jag gjorde mig illa
(över telefon, något som är en förbaskad bedrift)
du lärde mig att hitta andra sätt,
du lärde mig hur man undviker myndigheterna bäst.
Du älskade mig och stod vid min sida
oavsett vad mina brister och fel var.
Jag kommer aldrig kunna säga något
om tacksamhet till dig, om dig, för det jag känner
är större än så.

Vi gick på många stigar,
många små och brokiga stigar med snår och buskar runt om.
Vi snubblade på barfotafötter och skrapade upp det lilla som
var kvar av oss.
Kanske vi har hittat till den stora vägen nu.
Någonstans på vägen snavade någon av oss rakt igenom
taggbuskarna och hamnade på en annan stig.
En dag kanske vi hamnar på samma igen,
fast ingen stig. Långt ifrån en stig.
En landsväg kanske, eller ett ljusspår.
Vad vet jag.
En dag så kanske,kanske, kanske att vi stöter på varandra
på en annan väg, någon annan stans.
Stöter på, inte snubblar som sist.
Det finns balans i stegen nu och styrka i musklerna.

Jag känner dig inte längre,
men du var alltid starkare än mig.
Därför är jag säker på min sak.

You still mean the world to me.

WOHO

Allt är tipptopp, eh, ironin flödar
jag pallar inte.
En semester från allt vore trevligt.
Nästan så jag funderar på att göra något onödigt
och dumt bara för att slippa allt en stund.

Lite förmycket av allt på en gång men nu är det gjort iaf.
Mitt rum/hem är numera tömt på hennes grejer och
hennes är tömt på mina.
Det känns..bra. Har visserligen massa Theralen i mig
så allt är nog antagligen mer kaos än vad jag känner.
Fint kommer jag nog må imorgon när det slutar verka.

Mormor är fortfarande great.
Hon skjutsade mig fram och tillbaka, höll om mig,
skingrade de ständiga floderna av tårar som forsade
ner för kinderna och fick mig att fokusera på något annat.

Emmy, hur var det med pride? Behöver mer eller mindre
akutveta för annars planerar jag om allt till att chilla järnet
med mormor och styvmorfar eftersom att mamma och co.
är i Kroatien den veckan.

Over and out.

PUSS, jag är ingen jävla messias

Jag är ingen jävla Jesus och jag har ingen aning om vad som ska göras
för att lösa hela jävkla världens problem och ärligt talat har jag ingen
lust att göra det.
Dra åt skogen vafan, jag är ingen präst, socialarbetare eller psykolog.
Jag kan inte lösa dina problem och jag är inte heller det minsta
intresserad av att du ska bikta dig hos mig och nej jag hart ingen
helvetes ork att ta emot alla dina problem och lösa dem.
Jag pallar inte ta ansvar över andras liv och nej mamma jag orkar
helt allvarligt inte med att städa upp efter förpubertala trotsiga
jävliga lillasyster. Jag orkar inte ta emot din frustration för jag har
inte gjort ett jävla skit fel och jag orkar inte städa upp någon annans
jävla röra. Sry men jag pallar inte för jag är ingen hemhjälp heller.

Jag har världens sjukaste berg och dalbana till humör ja, du kan
dra åt helvete med din politik och världsproblematik som ska
lösas och jag kan inte ens försöka hitta på lösningar till hur man
ska lappa ihop folkhälsan och nej jag vet inte heller varför problem
uppstår från första början.

Jag vill bara rulla ihop i en hög och gråta.
Krypa ihop i mammas famn och kräva att hon ska trösta mig
för annars misshandlar jag henne innan jag misshandlar mig
själv och sen kanske lillasyster och styvpappa får en smäll på
samma gång innan jag snorar ner hela hushållsrullen i skräckslagen
panik över att jag inte vet vart jag ska göra av allt och sedan
börja garva och inte begripa varför ingen skrattar med mig för visst
ser bladen på träden väldigt romantiska ut och sen gråta för att
myror är så jävla fula och att jag inte vet vart jag ska ta vägen
eller få tid och ork till att lösa alla problem för spisen har en ful
färg som jag egentligen inte har något emot och sen ringa frida
och be henne älska med mig och älska mig och sedan bryta
ihop för att hon inte hatar mig och senare inse att jag borde
hångla med män och göra det och komma på att "fan det var äckligt"
och sen så kommer jag på att ja just det: plugga var det så jag dricker
vin och slår historiaboken i huvudet, kastar datorn i väggen och
bränner upp alla jävla anteckningar.


Sådärja, nu är jag lite lugnare men långt ifrån helt :)
Testostron-pumpad sönderstressad pms kärring som
jag är så är det nog inte så konstigt.
Juste, glömt att ta lugnande och antidepp också.
Fett pepp.
Ingen hit att sluta med p-piller tror jag.
PUSS, nu ska jag anstränga mig för att inte
förstöra veckan för alla andra med mitt jobbiga
humör.

Stenhårt och handlöst fall

Kanske var jag otroligt korkad som trodde att jag skulle klara mig på egen hand.
Kanske var det ännu mer korkat att gå tillbaka det som var.
Kanske, kanske gjorde jag helt fel val redan från början och så gick allt snett efter det.
Kanske så anser jag att jag inte förtjänar att vara lycklig och då inte kämpar och lägger ner all ork på att fortsätta vara det.
Kanske är jag helt enkelt för lat.
Eller, så vet jag bara ingenting men det gör inget egentligen för att vara impulsiv och ohejdbar kanske för något gott med sig.

Jag vet inte alls vad jag vill ikväll,
imorgon,
om en vecka,
om en månad,
eller någonsin.
Jag vet vad jag vill just nu, jag lever livet och är lycklig
och det är allt som betyder något.

Jag föll stenhårt och handlöst igen.
Jag försökte.
Hon tog tillbaka mig.
We're giving it another try
medan blommorna slår ut och solen gassar
trär jag på mig ringen på vänster ringfinger igen
och blir varm ända in i själen.
Jag älskar dig och jag tror inte att jag någonsin egentligen slutade göra det.


Maybe I was stupid
For telling you goodbye
Maybe I was wrong for trying to pick a fight
I know that I got issues
But you're pretty messed up too
Either way I found out
I'm nothing without you

Cause we belong together now
Forever united here somehow
You got a piece of me,and honestly
My life would suck without you