Dra Åt Helvete, Jag Vill Inte Vara Med Längre

Nyss hälsat på min gamla låg- och mellanstadieskola
och jag drabbats av grov flashback, jag minns allt
väldigt tydligt och jag påmindes om alla saker som gör
att jag hatar den är stan så innerligt

Och det hjälper inte att allt jag någonsin får höra är gnäll, prat
om hur dålig jag är och att jag inte kan eller lyckas med någonting
(trots alla förbannade MVG), jag duger helt enkelt inte.

Och det hjälper inte att Han är här varannan vecka men
aldrig hälsar på mig, ber om att få träffa mig. Bara ringer
och talar om att han befinner sig sisådär 10minuter bort
med bil. Det hjälper inte någonstans.


Och det hjälper inte att någon har städat mitt rum,
tagit bort sängkläderna från täcken och kuddar,
vikt ihop alla kläder, staplat alla böcker på hög och
fått mitt rum att lukta såpa.
Vart tog min trygghet vägen? Vem gav någon rätt
att städa undan min trygghet?

Inte nog med att jag ska leva med paniken under huden,
gråten i halsen och ångesten i magen och lära mig att
klara av det.
År av skit ska jag få kastat rakt i ansiktet i form av
hjärnspöken.
Gnäll och bekräftelse på att jag inte är värd någonting
och att hela jag är fel, det måste jag få av alla även
om jag hela tiden bekräftar det för mig själv.
Min trygghet försvinner. Min ordning i oredan är borta.
Kvar sitter jag med mitt kaos och känner mig fel i en
miljö som inte känns rätt, som säger att jag är fel precis
som allt annat som är så bra och perfekt.

Och jag klarar det inte ensam, jag klarar mig inte på
enbart tabletter, mediciner och substanser.
Jag klarar mig inte på kemiska substitut.
Värme, trygghet, ett leende i mörkret, en röst som
kan viska lugnande att ingenting är på riktigt och att
det går över.

Jag är förbannat less på att leva i Theralenkoma och
krama mig själv och skrika in tårdränkta kuddar att det
inte är på riktigt, att det kommer bli bra, att allt är min
hjärnas påhitt.
Men vet du vad? När man har hört samma röst säga
samma sak för många gånger och ingenting händer,
och rösten bara blir svagare och mindre övertygande,
då tror på man inte på det längre.
Det blir bara något som uppehåller en från att ta till
andra åtgärder.