Jag gräver ner mig djupare och djupare,
jag vet om det, jag är fullständig medveten
om vart jag hamnar när jag gör mina val
men ändå gör jag det.
Jag vet inte varför. Jag mår sämre för varje
steg jag tar men ändå fortsätter jag. Har jag
dödslängtan? Vill jag må dåligt? Vill jag bli
kränkt om och om igen? Nej, det vill jag inte,
men ändå fortsätter jag gå på samma väg.
Jo jag vet nog varför jag gör det, en del av
de dåliga konsekvenserna vill jag ha.
Men, men jag vill långt ifrån ha alla. Borde
inte det hindra mig, få mig att sluta?
Och vara snäll emot mig själv istället och
hitta andra sätt att få just den konsekvensen
jag vill ha?
Jag vet inte, jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag fortsätter gå på samma väg
och gräver min egen grav, och djup är den.
Och inte heller kan jag prata med någon om det,
det är för hemskt, för destruktivt.
Jag gräver ner mig, djupt, och jag vet om det och
jag njuter inte ens på vägen.
Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att
jag hade en vän, någon att prata med, som inte
är fördomsfull och inte heller dömer eller förmanar
mig. Som jag litar på, som står kvar ur och skur
och dömer mig för den jag är och inte vad jag gör.
Och som förmår att påverka mig, ta min beslutsrätt
ifrån mig när det behövs och kan bedöma när det
verkligen behövs.
Någon som kan skydda mig från mig själv
Baby bay take me out
tonight tonight the stars are bright
the world is made of glass and ice and
maybe soon it'll all be shattered
make me feel like I belong like I matter to someone
and feel a little less alone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar