Jag Klarar Mig Aldrig Ensam

Jag har varit på väg att hoppa ur sängen och i kläderna
flera gånger för att bege mig till stan och spenderar mina
sista pengar.
Men, men, jag har inte gjort det, jag försöker, jag måste
tro att det blir lättare, att det kommer bli ljusare men
ska jag vara ärlig så tror jag inte på det. Det kanske blir
ljust ett tag, men sen kommer mörkret, smärtan och
ångesten igen, lamslår mig och jag glömmer allt vad ljusa
tider är.

Så jag ligger kvar iklädd samma kläder som de senaste
dygnen, med mitt otvättade hår och kropp i gamla lakan
i samma säng med samma mardrömmar fastsvetsade i
allt som är.
Klamrar mig fast i ångestindränkta tygbitar, håller mig
fast för allt jag är värd (vilket inte är mycket så jag
inbillar mig, maler på om att det bara är mörkret som
gör att jag känner mig värdelös) och ber om att det
kommer ta slut snart, att orken kommer återvända, att
det snart ska sluta göra så förbannat ont att andas och
att snart snart snart kommer jag känna mig lite glad, snart
kommer jag att kunna le igen.

Jag vet precis vad det är som skulle underlätta det här..det
här ja, tillståndet. Årstidsdepressionerna.
Men, alltid dessa men, det finns inte tillgängligt och jag kan
inte låta allt som är jag falla på grund av det.
Och jag vill inte använda mig av substitut, jag vill inte det
och jag försöker stå över mig själv, att inte lyssna på mina
begär och mitt missbrukarjags instinkter.

Jag försöker härda ut, jag försöker klamra mig fast i lakanen
och inte bege mig till stan och spendera pengar, jag försöker.
Jag försöker vänta ut det här mörkret, jag försöker men ser
inte mening med det för även om jag tar mig igenom det här
den här gången så blir det lika dant nästa gång igen och nej,
jag klarar mig inte ensam för det är så förbannat värdelöst
att härda ut och kämpa och stå ut ensam, utan ett mål, utan
värme och närhet och i total vetskap om att jag kommer stå
där med min nattsvarta ångest och tomhet igen.
Och igen och igen och igen.

Och ska jag vara ärlig; att leva bara för att stå ut,
det låter inte lockande, inte det minsta.