Panikslagen saknad,
brinnande intensivt,
i var och varenda cell.
A human mistake but a mistake it was
And it was big enough
To tear us all apart
Förbannar min dumhet,
min oförmåga att ta tag i saker,
min oförmåga att prata.
Min feghet, att jag jämt och ständigt blir som förlamad,
när jag behöver kunna uttrycka mig och agera som mest.
Jag dövar, försöker glömma det förgångna,
gå vidare och lämna minnena av känslomässig frid
långtlångt bak i minnet, inte hänga upp mig på minnen.
inte för att jag vet hur mycket man går vidare
när man gömmer sig bakom substanser
och försöker glömma med destruktivitet.
Om man suddar ut minnen av glädje, lycka och frid
med dåliga saker, kommer väl en form av ombetingning ske?
Eller att det helt enkelt känns så avlägset att det inte kan
ha varit på riktigt? En dröm. Och det är svårt att sakna något
man aldrig har haft, det är smått absurt att sakna drömmar.
Kent får sjunga mig till sömns i kväll.
Vodkan får vagga mig till sömns i kväll.
Täckena och Nin får virra in mig i trygghet i kväll.
Och jag ska inte slarva med min kemiska lycka,
jag behöver uppenbarligen mina prozac
(kanske speciellt nu när jag tömt förrådet på serotonin flera gånger om den senaste månaden)
Det är okej att gråta, det ska jag göra,
och så ska jag skriva i min "hemlighetsbok".
Men först koka te och röka nattaciggen.
Marit Bergman är för övrigt örongodis på hög nivå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar