Orden, det där med att skriva,
att få ner saker och ting i skrift.
Det har blivit ett behov igen, en passion som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag kan inte röra mig längre än två meter utan papper och penna med mig, det är så mycket som vill ut, precis hela tiden. De senaste månaderna jag har skrivit 28sidor i boken jag fick av Nina, den är snart fylld med tankar men redan innan den började bli ont om tomma blad köpte jag mig en ny skrivbok i ren panik och oro för tänk om jag inte har möjligheten att få ner bokstäverna, orden, meningarna, tankarna. Det där som vill ut, det där som jag vill minnas, det där som jag inte vill veta av, det där som inte får bo i mig, det där som alltid måste finnas kvar; så att jag kan återvända och minnas.
Locka fram minnesbilder av det som varit, det som är, det som kommer vara.


Buss-tankar, resesnurr, virrvarr, förvirrade fragment av betydelser (27/10)
Mamma, kan vi låtsas att jag är två år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen och torka mina tårar som då,
då när jag gick på upptäcktsfärd i trädgården och blev skrämd
över att den var så stor &det där som prasslade i busken
Kan du låtsas att jag är två, pussa mig på pannan, torka mina tårar
&kärleksfullt viska i mitt öra att
det är inte farligt men att jag alltid kan vända hem igen när jag blir rädd,
vända hem till din famn och vara _trygg_
Mamma kan vi inte låtsas att jag är två år och låta mig få gömma mig i din famn?
- för jag hittar ingen famn att söka trygghet i,
att söka tröst i,
när jag skrämmer slag på mig själv med min egen destruktivitet
och rädslan för hallucinationerna är övermäktig
och ångesten över det som var, känns för mycket.

Mamma, kan vi låtsas att jag är tre år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen, gömma mitt ansikte vid din hals,
hålla för mina öron och vyssja lugnande och vagga mig trygg.
Kan du viska övertygande i mitt öra att det kommer gå över,
att det inte är så farligt,
och att det kommer bli bättre?
Så som du gjorde då, när pappa kom hem och skrek
med dimma i ögonen och luktade sådär starkt.
Mamma kan vi låtsas att jag är tre år igen?
- För jag hittar igen som kan skydda mig
från minnesbilderna och hallucinationerna.
Ingen som vyssjar mig lugn och
viskar övertygande att det inte är på riktigt
och att det kommer bli bättre.

Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
Kan du hålla mig hårt, torka mina tysta tårar,
titta mig allvarligt i ögonen och säga att du älskar mig,
att jag inte gjorde något fel, någonsin.
Och att du aldrig, aldrigaldrigaldrig, kommer lämna mig
som pappa lämnade mig, (lämnade oss.)
Kan vi låtsas att jag är fyra år igen så att du kan viska trovärdigt
att jag är bra, att jag duger, precis som jag är, och att du älskar mig.
Att jag inte kommer bli lämnad.
Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
- För jag klamrar mig fast vid substanser och gifter nu,
(konstgjort lugn och glädje)
det är min livlina
för jag hittar inga lockar att klamra mig fast vid.
Jag når inte fram till dina lockar längre.

Eller mamma, kan jag bara få kasta av mig vuxenheten,
släppa ansvaret.
Bli din lilla prinsessa igen, din ögonsten, någon du älskar.
Trots att jag nästan är vuxen nu.
Kan jag inte få krypa upp din famn ändå?
Och låta dig torka mina tårar
och än en gång bli invaggad i trygghet och känna att jag duger.