Andetag & Hjärtslag

Baby
You're my angel
Come and save me tonight
You're my angel
Come and make it all right
Come and save me tonight

Nykter i två dagar, abstinensen sliter i mig.
Trött, det känns som om min kropp vill ta igen
flera års sömn på en och samma gång men jag är
för orolig, för uppriven för att kunna slappna av.
Sliten, otroligt sliten, imorgon skulle det ha
varit fyra veckor av dagligt intag av alkohol
och jag har också hunnit med en överdos under de
gångna veckorna. Min kropp vill inte riktigt vara
med längre. Jag känner mig sjuk, sjuk på ett annat
sätt febrig och på ett annat sätt än abstinens.
Andetagen är liksom svåra att ta, det känns som att
kroppen håller på att ramla i bitar, som att jag liksom
inte sitter ihop, att de olika kroppsdelarna inte är
sammankopplade.
Det känns som att hjärtat slår för hårt, för fort,
som att det är en bomb som när som helst kommer
att explodera eller bara hoppa ut ur kroppen.

Jag vill sjunka ihop i en liten hög och bara ligga där.
Benen bär inte riktigt.
Jag vill vila i någons famn med örat mot bröstet och
lyssna till hjärtslagen.
Bara ligga så, och gråta tills tårarna sinat,
och lapa i mig tryggheten tills orken kommit tillbaka.

Ingenting hjälper riktigt,
jag har så många theralen i mig som jag får ta, men
det känns som om det som händer i mig,
det kan inga piller rå på, det går inte att medicinera bort.
Jag behöver något annat, något starkare,
jag behöver personifierad medicin, mänsklig värme, kontakt.
Sådant som verkligen vänder allt upp och ner, på ett bra sätt,
vänder allting rätt igen.

Men, men det är inte tillgängligt.
Stereon är laddad med Kent, fem skivor.
Fem av tio. Det var oerhört svårt att välja bort fem,
nästan lika svårt som att faktiskt välja fem.
De är satta på repeat. Hela natten kommer Kent ljuda i mitt rum,
i mitt huvud, och förhoppningsvis tränga in i mardrömmarna.
Nu ska jag krypa ner i sängen,
under ett täcke med gästtäcket och kramkudden att hålla om,
och låta Jocke sjunga mig till sömns.