It's Like A Ball And Chain Around Your Waist Or This Simple State: Your Mind's Sick Again

Hemma från skolan, de krafter jag lyckades samla
på mig när jag legat hemma och kämpat är borta.
Jag han knappt innanför dörren innan tårarna rann,
innan ångesten träffade mig som ett knytnävslag i magen
och fick benen att vika sig.
Satt där på hallmattan i säkert minst fem minuter innan
jag orkade röra mig därifrån och upp för trappan och
in i mitt rum till sängen.

Jag hoppas ljuset kommer fram snart,
att jag hittar ljuset och lyckan, för jag vet inte om jag
orkar med det här så värst länge till.
Lägg in mig, jag är rädd för mig min egen ignorans
gentemot liv och död.

Hur som helst är livet jag lever inte ett värdigt liv,
jag vet att jag har potential till att lyckas med det här,
lyckas lära mig hantera det och på så sätt nästan ta
mig ur det.
Men utan ljus och glädjeämnen och vackra
personifierade lyckopiller? -Jag vet inte.

Avskriven och någorlunda på flytande igen,
fixa något att äta och sen kolla på film och
samla krafterna. Ny dag imorgon och jag ska 
baske mig överleva tills den och genom den.