Can You Feel How Small We Are, Oh

Det känns som att jag har hittat hem,
lite grann.
Som att jag äntligen hittat ett nytt
personifierat lyckopiller.

Eller inte ett nytt, ett annat. Eller..
Bara kort och gott ett lyckopiller.
Det är så svårt att uttrycka mig så
att det blir rätt, så att ingen kan ta illa
vid sig.
Det är inte vad jag vill,
det är inte vad jag menar.

Med henne känns allt lite lättare,
inte mindre kaotiskt, inte mindre destruktivit,
inte mindre upp-och-ner, inte mindre intenstivt.
Bara lättare, som en sorts mogenhet i problematiken.

Jag känner inget behov av att dölja någonting,
jag känner att jag säga precis vad som helst
utan att riskera förmaningar, att jag inte behöver
hålla något inne.
Jag känner att jag inte behöver intensifiera,
att jag blir tagen på allvar ändå.
Att jag inte behöver agera på galenskapen
för jag känner att hon ser mig inte som galenskap,
utan att hon ser galenskapen som en del av mig
som alltid finns där även om man inte ser den.
Jag känner också att hon är okej med mig
även när jag agerar på galenskapen,
just för att den är en del av mig och inte jag.

Allt känns så otroligt enkelt med dig,
du är en ytterst svår person och jag vet knappt
en bråkdel om vad du gömmer där inne men
det behövs inte, det är delar av dig men inte du.
Ditt inre är svårt men du är enkel.
Jag känner mig enkel mitt i det obegripliga, med dig.
Jag tror inte att jag någonsin har uttryckt din
betydelse för mig tidigare, det kanske är dags,
det här är förmodligen fel sätt och forum för det.
Men å andra sidan har jag aldrig varit riktigt rätt
så några etikfel går väl bra att ha överseende med?

Lära känna dig, ordentligt, nära, på riktigt
är vad som står högst på min önskelista.
Vem jag pratar om? Ja, det kanske jag borde säga.
Tove Julin.
Enkel och svår på samma gång,
klok, vis och jordnära och samtidigt lite galen,
förstående, förlåtande och ej förmanande men
otroligt envis när något går emot hennes värderingar.
Enastående trygg och samtidigt väldigt oberäknelig.
Komplicerad dam, men väldigt bra.

Baby bay take me out
Tonight tonight the stars are bright
The world is made of glass and ice and maybe soon
It'll all be shattered
Make me feel like I belong like I matter to someone
And feel a little less alone come on let's be alone together

I'm thinking nobody will miss us when we're gone
Well, for a while, but not for long
People will sing without us listening
And people will drink and laugh on sunny afternoons
On those first sweet days of June
Before the northern wind start drifting in
Can you feel how small we are, oh
Can you feel how small we are, oh

Baby baby take me out tonight tonight the stars are bight
And maybe maybe we’re not gonna matter more than this, not ever
Maybe maybe no one will ever find the traces we might leave behind
But tonight I just don't mind
Come on let’s be alone together