Förhoppningar Och Regnbågar

Jag är kluven, inom alla områden.
Det enda som känns rätt är skolan så
från och med nu och tills det går över
ska jag lägga all energi på skolarbete.
Även de svåraste och jobbigaste uppgifterna
känns lättare än det andra, vilket kanske ger
en bild av min kluvenhet.

I morse var jag lugn och fin, övertygad om
att jag kommit över henne, gått vidare och
allt det där och inte kommer tillbringa en enda
kväll till gråtandes med trasighetskänslor.
Men, övertygelsen försvann på lunchen, helt.
Och byttes ut mot känslomässigt kaos.
Jag vet varken ut eller in men hon den där andra
är ju fin hon. AHKEFHLAHSDIAÖLDDj

___________________________

Träffade Lotta imorse, det är inte lång tid kvar nu.
Det är bara nio träffar kvar varav en är med mamma
och överläkaren, en med de nämnda och mottagningen
för unga och en annan bara avslut. Det innebär att jag
bara har sex vanliga träffar kvar.
Ja, jag är rädd. Förbannat rädd.
Det känns som att artonårsdagen närmar sig för fort
och jag vill skjuta upp den ett tag till eller helst för alltid,
jag vill inte bli stor.

Vi pratade om mina framsteg. Hon ville att jag skulle
se och förstå hur långt jag har kommit, hur långt
nere jag faktiskt har varit, vilka enorma framsteg jag
har gjort och hur duktig och hälsosam jag har blivit.
(även om jag har långt kvar)
Hon sa att det var svårt att förstå mig förut, att jag
pratade i fragment, att jag omöjligt kunde berätta
något för att jag helt enkelt inte mindes, att jag var
konstant var förvirrad och omöjligt ens kunde försöka
hålla en röd tråd ens i vardagliga samtal om framtiden.
Att jag hade noll känsla för tid och rum, att jag tappade
kontrollen om tiden, att den var flytande och existerade
lite överallt och hur som helst för mig.
(att jag ibland inte kunde skilja på vad som hände
för femton minuter sedan eller för några år tillbaka)

Hon pratade om hur hon kom ihåg mig från den där
första gången vi sågs för ungefär sex år sedan när
jag som svart, mager, aggressiv och ångestfylld elvaåring
klampade in i hennes rum på BUP, efter att ha slagits
för mycket och gått ner för mycket i vikt.
Hur jag sa att jag hatade henne och att jag klarade mig
själv för jag var oövervinnerlig och odödlig och inte rädd
för något.
Såhär nu i efterhand har hon och jag tillsammans
kommit fram till hatet mot henne berodde på att
hon försökte hålla mig vid liv och få mig att 
överleva.
Jag var så rädd för livet, jag var så rädd för min
ångest och jag var rädd för mobbarna och jag
var rädd för mina hallucinationer, jag ville inte
leva och därför hatade jag henne.
Hon var envis och hon nådde mig, hon kom innanför
skalet och fy vad jag hatade henne för det.

Hon pratade om min dödsångest och min livsrädsla,
hon pratade om onda dockor och brinnande väggar,
hon pratade om min skuggfamilj i ett parallellt universum,
om mina skuggsystrar,
hon pratade om folket i spegeln och massan i huvudet,
hon pratade om missbruk, rakblad, överdoser och
fingrar i halsen.

Och det lät så hemskt, så otroligt hemskt,
att höra henne prata om saker som varit
jag, som varit en del av min vardag.
Att höra henne berätta om hur hon kom
ihåg mig ifrån olika perioder.
Det känns så avlägset men ändå så nära.
För mig är det normalt, för mig har det
varit mitt liv.
Men att höra någon prata om det, beskriva
det, beskriva mig. Det gör ont.
Det låter så förbannat tragiskt och jag vill
inte se mitt liv som tragiskt.
Jag vill inte se mig som någon som tog mig
igenom skiten, någon som överlevde ett
helvete.
Jag vill inte växa upp, jag vill inte.
Jag vågar inte, jag är rädd.
Jag vill inte bli bra för då kommer jag se
hur långt nere jag faktiskt varit och jag vill
inte, villintevillintevillinte vågar inte, se det.

Jag ser inte fram emot att fylla arton och jag
vet precis varför jag inte har ens försökt få
koll på krogar och uteställen. Jag vill inte
fylla arton, I wanna be forever young.
Att fylla arton är så mycket mer för mig än att
kunna dricka alkohol ute och köpa cigaretter.
Det är att avsluta ett kapitel av mitt liv, 
det är att säga upp kontakten med BUP och
Lotta, Frank och Cia,
det är att tvingas ta ansvar,
det är att tvingas till att se mig själv som den
jag har var och inte längre är,
det är att läsa mina journaler som sträcker sig
över mer än sex år,
det är att tvingas till insikt om mig själv,
det är att tvingas till att vara ledsen och känna
sorg och vilja ta sitt elva-, tolv-, tretton-, fjorton-,
femton- och sextonåriga jag i handen och hålla
alla delar hårt i famnen och säga saker som
"jag älskar dig och du duger"
för jag vet att jag inte hade tagit till mig ord som "bra"


14Juni är datumet för mitt sista möte på BUP
19Juni är datumet då jag fyller 18.
Jag är rädd