I'm In Love With A Feeling

Jag har en period igen.
En sån där jobbig period då jag inte kan
stå emot suget, då suget tar tag i mig
och får mig att tappa kontrollen.
En sådan period.

Jag kämpar för att hålla mig ovanför ytan,
hålla mig flytande.
Jag får se hur det går.
Mitt närmaste mål är att somna nykter i kväll.

Det skrämmer mig att mina perioder verka
komma oftare, att någonting styr i mig, styr mig,
som jag inte kan rå på, som jag måste leva med,
som jag måste ta kontroll över,
som jag inte kan ta kontroll över för att kroppen
skakar för mycket och virrvarret av tankar och sug
är så närvarande, så triggande, så svårt att motstå
för jag vill inte stå emot.

The Show Must Go On

Partaj hos Mikaela @august, förut @rosa, (innan det vet jag inte)
en vinare och en del explorer jordgubb-lime,
känslorna svallar över,jag vet inte vart jag ska
ta vägen.

Imorse blidde det sex, men jag känner mig lika
otillfredställd som innan, just nu.
I want her, I need her, I'm in looooove.
Och jag gillar det inte.
För det gör ont, så förbannat ont att inte
vara önskad från henne.
Någon queerbrud här tyckte jag var cool,
bara för att. Hennes fjotiskompisar tyckte
likadant, någon förklaring fick jag inte.
Jag ryckte på axlarna och återgick till samtalet
med mina män.

Johan skulle förklara henne, hon som jag är
hopplöst kär i, för James. Efter många om
och men fick han fram "jamen hon knarkaren!"
Det är inte bara jag som ser att hon är körd,
så förbannat långt nere.
Om jag bara kunde skulle jag lyfta henne högt,
högre än amfetaminet någonsin kan, men det är
inte mitt att göra, jag har ingen rätt att försöka.
If I only could, I would lift her high, high abow the sky.
Hon betyder världen för mig, men, det spelar ingen roll,
jag gör mitt bästa och försöker, fortfarande, att komma
över henne. Lämna henne i det som en gång var.
Men, alltid dessa men, I just can't let her go.

Lycka kom och svep mig från golvet,
Kärlek, kom och gör mig hög på livet,
Älskade du, gör mig hel, stoppa tårarna
från att rinna och bli mig.
Jag älskar dig, tror jag.
Nej, jag måste göra det, annars skulle det
inte kännas så här.

Tove, rädda mig från mig själv.
Få mig att inse det dåliga,
Jag kräver inget, inget alls.
Men bara din blotta närvaro påminner mig
om att jag har det bra, att jag inte behöver
henne. Att det är okej ändå.
Och ja jag vet att det är så men det gör ont,
I still have her in my heart.

The Pain Is Less Intense With Company, Come On Lets Be Alone Together

Jag har varit utan flickorna lite för länge,
det värker så dant i bröstet igen och
jag tror att tårarna inte är så långt bort.

Jag avskyr att vara i behov av folk.
Men, jag försöker acceptera det,
jag klarar mig aldrig ensam
och det är dags att jag slutar
klandra mig själv för det.

Jag gillar henne verkligen, I do,
men jag vet också att det är hopplöst.
I'm not the one she wants
Och hur ont det är gör, hur mycket
det än värker i bröstet och hur många
månader jag än har tillbringat gråtandes
till sömns och hur många mornar jag har
kämpat, gett allt jag har, för att slita mig
från drömmarna och in i smärtan.
Så vet jag att jag måste försöka lägga det
bakom mig, lägga allt bakom mig, försöka
härda ut, vänta ut.
Men jag kan inte, det är för mycket, för
intensivt, för..för mycket av allt.

Men det är lättare med flickorna nära,
smärtan är mer avlägsen med deras
skratt i mina öron, deras leenden i
mina ögon och deras händer på min axel.
Ibland känner jag inte ens smärtan som
en avlägsen påminnelse, ibland är allt
precis som innan hon fick mig att öppna mig
på riktigt, ta risker och släppa in någon och
som jag gjorde det.

dina ord dom föll som glitter över min gråa vardag
så jag sänkte min gard som man gör när man känner sig älskad

 Jag har varit utan töserna små sedan onsdags
och det är alldeles för länge, på tok för länge,
för att jag ska klara av att hålla ihop mig själv.
Visst det är bara tre dagar jag klarat mig på
egen hand men det är mer än vad jag klarar av,
Hon fick mig verkligen att falla och det djupt.

Imorgon står Jen på listan. Dock också Alex,
Markus och två tjejer jag inte vet vilka det är
så jag vet inte om jag får mitt behov av närhet,
trygghet, kärlek och galenskap fylld.

Men snart, snart, blir den fylld, den måste bli,
min dagliga dos behövs om jag ens ska försöka
på allvar.
Det är lättare att trycka undan all längtan, ångest
och ensamhet om kvällarna om dagarna är bra
och drömmarna inte präglas om henne, om lyckliga
stunder med henne.

Tove, Jen, Snuttemuttorna, Ida m.fl.
Det värker något otroligt,
Come on, let's be alone together

Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul, En Sån Som Man Har När Man Är Liten

Utan ångest, orosklumpar, fylla och bråk.
Utan vaknätter som följd av oron och ångesten.
Utan prestationsångest.
Utan tvång.

Klockan är snart två. 02, alltså är det julafton nu.
Jag känner fortfarande inte någonting, ingen form
av julfrid, lättnad, ingen paus i vardagen.
Bara nattsvart, oroligt och ångestfyllt.
Någon krafsade på min dörr nyss, det innebär att
morgonklappen är placerad i julstrumpan som lilla-
syster satte upp, åt mig, innan hon gick och la sig.
En sån där julstrumpa ni vet som många hade som små,
en stor röd sak med en nalle som tittar upp ur öppningen.

Mamma tyckte jag skulle sova för fyra timmar sedan,
vid tio. När hon och de andra gick och la sig. För att jag
skulle orka med morgondagen sa hon.
Det gick ju bra, fyra timmar har passerat och fortfarande
sitter jag käpprätt i sängen och försöker stilla stormen
i min mage och skingra ångestsuset i huvudet.

Det har blivit massa bilder i natt, jag väljer mellan
vilken av tre jag vill lägga upp men kommer ingenstans
så det får bli alla tre.

Tomten, jag vill ha en riktig jul.

En sån som man har när man är liten.

Can You Feel How Small We Are, Oh

Det känns som att jag har hittat hem,
lite grann.
Som att jag äntligen hittat ett nytt
personifierat lyckopiller.

Eller inte ett nytt, ett annat. Eller..
Bara kort och gott ett lyckopiller.
Det är så svårt att uttrycka mig så
att det blir rätt, så att ingen kan ta illa
vid sig.
Det är inte vad jag vill,
det är inte vad jag menar.

Med henne känns allt lite lättare,
inte mindre kaotiskt, inte mindre destruktivit,
inte mindre upp-och-ner, inte mindre intenstivt.
Bara lättare, som en sorts mogenhet i problematiken.

Jag känner inget behov av att dölja någonting,
jag känner att jag säga precis vad som helst
utan att riskera förmaningar, att jag inte behöver
hålla något inne.
Jag känner att jag inte behöver intensifiera,
att jag blir tagen på allvar ändå.
Att jag inte behöver agera på galenskapen
för jag känner att hon ser mig inte som galenskap,
utan att hon ser galenskapen som en del av mig
som alltid finns där även om man inte ser den.
Jag känner också att hon är okej med mig
även när jag agerar på galenskapen,
just för att den är en del av mig och inte jag.

Allt känns så otroligt enkelt med dig,
du är en ytterst svår person och jag vet knappt
en bråkdel om vad du gömmer där inne men
det behövs inte, det är delar av dig men inte du.
Ditt inre är svårt men du är enkel.
Jag känner mig enkel mitt i det obegripliga, med dig.
Jag tror inte att jag någonsin har uttryckt din
betydelse för mig tidigare, det kanske är dags,
det här är förmodligen fel sätt och forum för det.
Men å andra sidan har jag aldrig varit riktigt rätt
så några etikfel går väl bra att ha överseende med?

Lära känna dig, ordentligt, nära, på riktigt
är vad som står högst på min önskelista.
Vem jag pratar om? Ja, det kanske jag borde säga.
Tove Julin.
Enkel och svår på samma gång,
klok, vis och jordnära och samtidigt lite galen,
förstående, förlåtande och ej förmanande men
otroligt envis när något går emot hennes värderingar.
Enastående trygg och samtidigt väldigt oberäknelig.
Komplicerad dam, men väldigt bra.

Baby bay take me out
Tonight tonight the stars are bright
The world is made of glass and ice and maybe soon
It'll all be shattered
Make me feel like I belong like I matter to someone
And feel a little less alone come on let's be alone together

I'm thinking nobody will miss us when we're gone
Well, for a while, but not for long
People will sing without us listening
And people will drink and laugh on sunny afternoons
On those first sweet days of June
Before the northern wind start drifting in
Can you feel how small we are, oh
Can you feel how small we are, oh

Baby baby take me out tonight tonight the stars are bight
And maybe maybe we’re not gonna matter more than this, not ever
Maybe maybe no one will ever find the traces we might leave behind
But tonight I just don't mind
Come on let’s be alone together

Konfliktsky

Hemma nu efter mycket diskande och städande
och Gossip Girl tittande och mängder av tabletter
och kaffe och cigaretter.

Känner mig mörbultad, ögonen svider och är röda
men hickan och hulkningarna har äntligen stillat sig.
Kastade maten utan att röra den, orkade inte riktigt
och jag tror min kropp börjar ångra mitt beslut nu.
Tomheten härjar i mig, lever sitt egna liv, brer ut sig,
tar plats och hittar in i minsta vrå.
En stilla tomhet, inte vild och skrämmande, inte när
den lagt sig, intagit all skrymslen. Men ihållande,
intensiv och en energitjuv.

rewind
jag vill stå i Toves kök och diska med nymålade naglar
omgiven av Ida och Tove och känna mig stabil.
Ont i magen, mest under höger bröst, gnagade huvudvärk
och liten overklighetskänsla, javisst. Men, det gör ingenting,
ingenting alls, stabilitet.

Jaa9 & OnklP ft Maria Mena - Konfliktsky

Live Fast, Die Young, LET'S GET THIS PARTY STARTED

Full. mysigt full.
Älskar sällskapet; ida, antonia, kask och tove
hemma hos tove.
Jag mår bra, tokigt bra, men jag är kär, otroligt kär,
jag tycker inte om det riktigt, jag hindrar mig själv
från att smsa henne genom det här.

Sällskapet gör allting lättare, love them, enormt.

de tycker att hon och jag passar bra ihop, men att
dett blir för destruktivit. whatever, fins människor,
fina världar, fin flicka men jag försöker att inte bry mig.
Svårt svårt svårt.
en till spetsad cider, en till grogg, nu mår jag lite bättre,
och ger min mobil till tove och får med mig ida ut för att
röka, awesome.

Sorgsen och överlycklig på en och samma gång (Y)

Trots All Kärleksbrist Och Trasighet Och Fransar

Tonight tonight the stars are bright
The world is made of glass and ice

<3

Himlen brinner nu,
den är inte svart, det råder i mörker i allt som är,
inte i natt.

Marken är vit, skogen är vit, alla saker är vita
och i skenet från gatulamporna glittrar hela alltet
som i en saga där allt har ett lyckligt slut.

Barnen var ute och lekte när jag kom hem från skolan,
luften var fylld av glädjeskrik, skratt, glädje och gemenskap
från påpälsade rödnästa barn i pulkabacken med de största
leendena på läpparna.
Jag trotsade kylan och öppnade fönstret och lyssnade på livet.

Vinden viner där ute i sagolandskapet, glittersnön slungas mot
mitt fönster och avger mjuka dunsar när de träffar glaset.
Jag är inte ensam, världen lever, den är lika vild och naturlig
och vacker och övernaturlig och impulsiv som alla vänner jag
någon gång haft och fortfarande har, som jag håller väldigt kärt.
Trygghet flödar in i min sfär var gång de mjuka dunsarna ljuder.

Och för första gången sen det här mörkret, tristessen och
gråheten drabbade mig när senhösten kom och omvärlden
blev tom, så känner jag mig lugn i enbart mitt eget sällskap.
Ingen rädsla, ingen tärande ångest, inga otröstliga tårar,
ingen skrikande panik och ingen längtan efter att få försvinna.
Jag är trött, och lugn, och klockan har inte ens passerat tolv.

För första gången sen mörkret trängde sig på kan jag sova
utan orosklumpen så nära inpå.

Protect Her From Herself

Jag gräver ner mig djupare och djupare,
jag vet om det, jag är fullständig medveten
om vart jag hamnar när jag gör mina val
men ändå gör jag det.

Jag vet inte varför. Jag mår sämre för varje
steg jag tar men ändå fortsätter jag. Har jag
dödslängtan? Vill jag må dåligt? Vill jag bli
kränkt om och om igen? Nej, det vill jag inte,
men ändå fortsätter jag gå på samma väg.

Jo jag vet nog varför jag gör det, en del av
de dåliga konsekvenserna vill jag ha.
Men, men jag vill långt ifrån ha alla. Borde
inte det hindra mig, få mig att sluta?
Och vara snäll emot mig själv istället och
hitta andra sätt att få just den konsekvensen
jag vill ha?

Jag vet inte, jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag fortsätter gå på samma väg
och gräver min egen grav, och djup är den.
Och inte heller kan jag prata med någon om det,
det är för hemskt, för destruktivt.
Jag gräver ner mig, djupt, och jag vet om det och
jag njuter inte ens på vägen.

Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att
jag hade en vän, någon att prata med, som inte
är fördomsfull och inte heller dömer eller förmanar
mig. Som jag litar på, som står kvar ur och skur
och dömer mig för den jag är och inte vad jag gör.
Och som förmår att påverka mig, ta min beslutsrätt
ifrån mig när det behövs och kan bedöma när det
verkligen behövs.
Någon som kan skydda mig från mig själv

Baby bay take me out
tonight tonight the stars are bright
the world is made of glass and ice and 
maybe soon it'll all be shattered
make me feel like I belong like I matter to someone
and feel a little less alone

Dra Åt Helvete, Jag Vill Inte Vara Med Längre

Nyss hälsat på min gamla låg- och mellanstadieskola
och jag drabbats av grov flashback, jag minns allt
väldigt tydligt och jag påmindes om alla saker som gör
att jag hatar den är stan så innerligt

Och det hjälper inte att allt jag någonsin får höra är gnäll, prat
om hur dålig jag är och att jag inte kan eller lyckas med någonting
(trots alla förbannade MVG), jag duger helt enkelt inte.

Och det hjälper inte att Han är här varannan vecka men
aldrig hälsar på mig, ber om att få träffa mig. Bara ringer
och talar om att han befinner sig sisådär 10minuter bort
med bil. Det hjälper inte någonstans.


Och det hjälper inte att någon har städat mitt rum,
tagit bort sängkläderna från täcken och kuddar,
vikt ihop alla kläder, staplat alla böcker på hög och
fått mitt rum att lukta såpa.
Vart tog min trygghet vägen? Vem gav någon rätt
att städa undan min trygghet?

Inte nog med att jag ska leva med paniken under huden,
gråten i halsen och ångesten i magen och lära mig att
klara av det.
År av skit ska jag få kastat rakt i ansiktet i form av
hjärnspöken.
Gnäll och bekräftelse på att jag inte är värd någonting
och att hela jag är fel, det måste jag få av alla även
om jag hela tiden bekräftar det för mig själv.
Min trygghet försvinner. Min ordning i oredan är borta.
Kvar sitter jag med mitt kaos och känner mig fel i en
miljö som inte känns rätt, som säger att jag är fel precis
som allt annat som är så bra och perfekt.

Och jag klarar det inte ensam, jag klarar mig inte på
enbart tabletter, mediciner och substanser.
Jag klarar mig inte på kemiska substitut.
Värme, trygghet, ett leende i mörkret, en röst som
kan viska lugnande att ingenting är på riktigt och att
det går över.

Jag är förbannat less på att leva i Theralenkoma och
krama mig själv och skrika in tårdränkta kuddar att det
inte är på riktigt, att det kommer bli bra, att allt är min
hjärnas påhitt.
Men vet du vad? När man har hört samma röst säga
samma sak för många gånger och ingenting händer,
och rösten bara blir svagare och mindre övertygande,
då tror på man inte på det längre.
Det blir bara något som uppehåller en från att ta till
andra åtgärder.

Är Det Mörkret, Är Det Stressen, Är Det Vintern, Är Det Stockholm , Eller Livet?

Det är som att allt går på automatik,
utan syfte eller strävan,
utan vilja och/eller lust.
Utan bara för att.
Grått
Grå tankar i en grå miljö i ett grått Stockholm
i blaskgråa december
-8/12

__________________________________________________________

Min mediciner fungerar inte riktigt längre. Maxdosen på flytande två
kvällar i rad. Igår tog det mig 4timmar innan jag lyckades somna,
idag passerade nyss den sjätte timmen. Jag är fortfarande vaken.
Fortfarande pigg.

Jag slipper panikgråten och ångestklumpen i magen som fyllt de
senaste veckornas nätter. Det är allt och det är ganska mycket,
men inte tillräckligt.

Jag sitter lik som och vakar. Jag vet inte vad jag vakar över
och/eller vad jag väntar på. Allt jag vet är det jag känner och
det jag känner är ett stilla lugn. Ett vaksamt lugn, utan krav
på att ta mig för något och inte heller lust att göra det.
En stilla vaka i ensamhet, tyst och lugn ensamhet. Utan andnöd.

Amanda, du är en en krigare. Inte ens när du sover så
sover du på riktigt. Du är alltid på helspänn. Alltid.
Jag vill knappt ens veta vad du har i bagaget, jag vet
inte om jag vill se vad du har sett.
Men, du är trygg här, du kan slappna av, och världen
kommer inte gå under även om du inte vakar över den.
- Sue, hösten -05

Det är fyra år sen. Fyra år sen hon sa det.
Hennes ord känns fortfarande tämligen aktuellt.

Men, kanske är det sådan jag är. En uppesittare, en sån som kan
sitta uppe och vänta på vad som helst, utan oro och utan rastlöshet.
Jag tar allt med ett stilla lugn, kanske är det theralenet som spökar
med mig. Som gör mig lugn, sansad och fridfull.
Förmodligen.
Förmodligen är det så.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm

, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan

It's Like A Ball And Chain Around Your Waist Or This Simple State: Your Mind's Sick Again

Hemma från skolan, de krafter jag lyckades samla
på mig när jag legat hemma och kämpat är borta.
Jag han knappt innanför dörren innan tårarna rann,
innan ångesten träffade mig som ett knytnävslag i magen
och fick benen att vika sig.
Satt där på hallmattan i säkert minst fem minuter innan
jag orkade röra mig därifrån och upp för trappan och
in i mitt rum till sängen.

Jag hoppas ljuset kommer fram snart,
att jag hittar ljuset och lyckan, för jag vet inte om jag
orkar med det här så värst länge till.
Lägg in mig, jag är rädd för mig min egen ignorans
gentemot liv och död.

Hur som helst är livet jag lever inte ett värdigt liv,
jag vet att jag har potential till att lyckas med det här,
lyckas lära mig hantera det och på så sätt nästan ta
mig ur det.
Men utan ljus och glädjeämnen och vackra
personifierade lyckopiller? -Jag vet inte.

Avskriven och någorlunda på flytande igen,
fixa något att äta och sen kolla på film och
samla krafterna. Ny dag imorgon och jag ska 
baske mig överleva tills den och genom den.

Jag Klarar Mig Aldrig Ensam

Jag har varit på väg att hoppa ur sängen och i kläderna
flera gånger för att bege mig till stan och spenderar mina
sista pengar.
Men, men, jag har inte gjort det, jag försöker, jag måste
tro att det blir lättare, att det kommer bli ljusare men
ska jag vara ärlig så tror jag inte på det. Det kanske blir
ljust ett tag, men sen kommer mörkret, smärtan och
ångesten igen, lamslår mig och jag glömmer allt vad ljusa
tider är.

Så jag ligger kvar iklädd samma kläder som de senaste
dygnen, med mitt otvättade hår och kropp i gamla lakan
i samma säng med samma mardrömmar fastsvetsade i
allt som är.
Klamrar mig fast i ångestindränkta tygbitar, håller mig
fast för allt jag är värd (vilket inte är mycket så jag
inbillar mig, maler på om att det bara är mörkret som
gör att jag känner mig värdelös) och ber om att det
kommer ta slut snart, att orken kommer återvända, att
det snart ska sluta göra så förbannat ont att andas och
att snart snart snart kommer jag känna mig lite glad, snart
kommer jag att kunna le igen.

Jag vet precis vad det är som skulle underlätta det här..det
här ja, tillståndet. Årstidsdepressionerna.
Men, alltid dessa men, det finns inte tillgängligt och jag kan
inte låta allt som är jag falla på grund av det.
Och jag vill inte använda mig av substitut, jag vill inte det
och jag försöker stå över mig själv, att inte lyssna på mina
begär och mitt missbrukarjags instinkter.

Jag försöker härda ut, jag försöker klamra mig fast i lakanen
och inte bege mig till stan och spendera pengar, jag försöker.
Jag försöker vänta ut det här mörkret, jag försöker men ser
inte mening med det för även om jag tar mig igenom det här
den här gången så blir det lika dant nästa gång igen och nej,
jag klarar mig inte ensam för det är så förbannat värdelöst
att härda ut och kämpa och stå ut ensam, utan ett mål, utan
värme och närhet och i total vetskap om att jag kommer stå
där med min nattsvarta ångest och tomhet igen.
Och igen och igen och igen.

Och ska jag vara ärlig; att leva bara för att stå ut,
det låter inte lockande, inte det minsta.

Another Day Goes By And Everything's The Same

Sovit merparten av ett dygn och är fortfarande lika trött.
Lika tom, lika orkeslös, lika gråtfärdig, lika ångestfylld.
Lika förbannat trött på livet.
Och nu har jag en förjävlig huvudvärk också.

Min kropp går sönder. Jag kan dra i huden, åt två olika håll
och den liksom spricker, det är små hål överallt nu för jag var
väldigt fascinerad över detta fenomen varje gång jag vaknade
med mardrömsångest och kliande i fingrarna.

Mamma handlade hem vanilj yoghurt och röd grape åt mig,
jag blev glad och har tjockat i mig en stor skål med det.

När jag satte på min mobil så plingade det till flera gånger
med sms med frågor om hur det var med mig och varför
jag inte var i skolan. Jag blev glad och grät, grät massor,
överrumplad över att det märktes att jag inte var i skolan
och att folk brydde sig om det. Fina människor<3
Jag tror inte att jag uppskattar och litar på mina vänner
så mycket som jag borde.

Jag avskyr vintern, mörkret.
Ge mig snö, massor av snö, jag vill ha en vit jul,
en vit vinter, men liv och rörelse och ingen jävla
tomhetsångest och mardrömmar och bråk.
Jag vill vara lycklig eller i alla fall glad.
Jag vill ha kärlek, känna kärlek, vara nära,
glad och lycklig och det ska vara fort, intensivt,
som om det inte finns någon morgondag.

Ge mig trygghet och galenskap

Would You Miss Me If I Just Gave It All Up?

Nära, nära. Jag vill vara nära.
Behöver vara nära, tätt, tätt intill.
Bar hud, hud mot hud.
Läppar mot läppar, mjuka kyssar.
Jag går i bitar av den här ensamheten,
ångesten äter på mig inifrån.

Jag behöver någons famn att krypa ihop i,
någons bröst att vila mot,
någons trygghetsdoft i mina näsborrar.
Nära nära nära, tätt intill, hud mot hud
fingertoppslekar över bar hud,
fina ord, tindrande ögon och leenden.

Värme, jag behöver känna värmen
av någons annan kropp mot min.

Jag bryr mig inte riktigt om vem,
eller egentligen gör jag väl det,
men inte just nu.
Närheten, jag behöver den,
det här fungerar inte riktigt längre.

Mjukt, ömt och breathtaking.
En trygg famn och doften av något annat
än sprit, ångest och mardrömssvett.

____________________________________________________

Det blev två nya böcker, Slash och Marked
och jag går under jord fram tills på måndag.
Mobilen stänger jag av, jag är inte död död,
jag är levande död och försöker stanna där.
Allt känns för mycket, för hårt, för intensivt
och jag orkar verkligen inte.
Men om jag inte visste att det blir lättare så fort det blir ljusare,
då skulle jag utan minsta tvekan göra om samma saker som för
fyra år sen.