You Can Go Now Baby, I Would Understand

Ett svek är alltid ett svek.
Svek leder alltid till besvikelse.
Att svika leder till att ta emot besvikelse.
Och det gör förbannat ont att möta
besvikna ögon.

Jag vet inte om jag kan.
Jag vill så gärna och det gör så ont
att möta
de här besvikna ögonen,
de där tröttsamma suckarna.
Besvikelsen på mig själv för att jag
vet att jag svek gör nästan ondare
än hennes besvikelse.
Den där orosångesten äter på mig.

Here We Go Again

Here we go again.
Hårt och andlöst och..
och breathtaking.
Helt otroligt brutalt breathtaking.

Men jag tror att det kan bli bra,
riktigt bra.
Hon ställer krav men kräver inte att
det ska ske på en gång och inte heller
att jag ska lyckas. Bara att jag ska
försöka. Små steg i taget.

Allt känns så enkelt, så avslappnat.
Inte krystat, pinsamt och nervöst.
Eller jo lite nervöst men knappt
märkbart.

Det kommer blir otroligt hårt och svårt,
det kommer krävas så sjukt mycket av mig.
Jag har ingen aning om ifall jag kommer
klara det. Jag fastnade fort, det gjorde jag.
Men jag har stöttning, hon är fin, mina vänner
är fina.
I can do it. Om inte för mig själv så för att
att få behålla det fina i mitt liv.

"Och varje gång du behöver det
kommer jag finnas där.
Tack, som sagt betyder
det mkt..mer än du kan ana.<3"

"<3<3du betyder för mig så
klart att jag kommer finnas..när
jag inte är med dig är jag bara
ett samtal bort, bara lyfta luren
och ringa:)

Massa pussar på dig,
finfina amanda<3"

Lyckas jag inte är jag nog dum i huvudet.
Kasta bort bra saker är jag duktig på
men det är känns för fint.

Ooh I Wanna Touch The Sky, I Wanna Fly So High

"Du tuggar..."
- T, från andra sidan rummet (sms)


"Det liksom lyser om dig att du tagit något"
- N, på lunchen.


"Oj, förlåt! Jag liksom fastande i dina bottenlösa brunnar"
- L


"Du gjorde något med munnen som du inte brukar göra,
då förstod jag. Det var bara en fråga om vad"
- M, i morse.

Jag är lugn och fin som en filbunke och har varit det
hela tiden. Visst, spänd&stel, lätt förvirring, lättskrämd,
lite orolig och det där med käkarna.

Började dagen, när jag väl kom till skolan, (en halvtimme
innan lunch, träffade Mimmi innan) med att titta Kristina
rakt i ögonen. Hon stannade av en halvsekund, ansikts-
dragen visade småsmåsmå tecken på någon form av
något som jag skulle klassa som medlidande/tycka-synd-om
när hon efter det kortkorta avbrottet fortsatte prata.

Helena sökte upp mig för (betyg)samtal efter att hon
officiellt hade haft det sista för den här lektionen.
Hon pratade lugnt och sansat och ganska tyst,
som om hon var rädd att något skulle hända annars.
Typ att jag skulle, jag vet inte, totalt breakdown.
Hon frågade om hur jag mådde, visade tecken på
någon form av medlidande, sorg, eller annat.
Det var, och är, så svårt att definiera andras känslor.
Alla andra lärare har betett sig likadant, sorg eller
något liknade i blicken som tyder på att känna för någon,
svaga leenden.
Det spelade ingen roll om jag tittade dem rakt i ögonen
och sa sanningen. De ändrats inte annat än att deras
beteenden förstärktes.
Vad är det som hänt med de kära lärarna?

Jen matade mig med soppan när jag inte orkade mer,
trugade och höll på, jag fick i mig nästan en hel skål!
Mimmi köpte blåbärs soppa åt mig i morse, toppen bäst.
Tove bjöd på massa omtanke.
Flickorna på leenden, skratt, hänsyn och inget dömande.
Ingen hindrade mig, de visade vad de kände men inte mer.
Jag tror jag har de bästa av det bästa nu,
lyckats sålla bort dem som inte gör mig gott på något sätt
eller som är bra men har något som är FÖR dumt.
Mitt i allt så ser jag att jag i alla fall har super duper fina
vänner och det är ju inte så lite det!


Btw, så illa kan det inte vara som alla har gett sken av.
Nyss ätit middag med tefaten och familjen där blickar
möte blickar och inte spelade det någon roll.

You Don't Wanna Know Me When I'm Lonely

Precis så.
För vem sjutton vill att jag ska vända
mig till denna och berätta om saker
jag gjort?
Vem vill att jag ska söka stöd hos
denna?

Därför vänder jag mig inte till någon speciell.

Min hals svider, mina näsa är egentäppt,
jag ser suddigt, mina ögon är blodsprängda,
mina knogar ömmar och min kropp skakar.
Min lillasysters godis är borta, mammas
glass är borta, remouladsåsen är borta,
jordnötssmöret är borta och mer är borta som
jag inte minns. Det är så tomt i kylskåpet nu.

Att falla verkar vara min specialitet
men att tappa kontrollen vill jag inte göra
till en specialitet.
Jag är rädd för mig själv, jag vet inte varför
jag gjorde det, jag minns inte och jag minns
inga klockslag heller.
Bakslag så det skriker om det.

Puss, nu måste jag försöka sova så jag iaf
får tre timmars sömn. Lite fräsch måste
man ju vara när man möter föräldrar och
beger sig till skolan
Det som inte syns, det har inte skett.

Förhoppningar Och Regnbågar

Jag är kluven, inom alla områden.
Det enda som känns rätt är skolan så
från och med nu och tills det går över
ska jag lägga all energi på skolarbete.
Även de svåraste och jobbigaste uppgifterna
känns lättare än det andra, vilket kanske ger
en bild av min kluvenhet.

I morse var jag lugn och fin, övertygad om
att jag kommit över henne, gått vidare och
allt det där och inte kommer tillbringa en enda
kväll till gråtandes med trasighetskänslor.
Men, övertygelsen försvann på lunchen, helt.
Och byttes ut mot känslomässigt kaos.
Jag vet varken ut eller in men hon den där andra
är ju fin hon. AHKEFHLAHSDIAÖLDDj

___________________________

Träffade Lotta imorse, det är inte lång tid kvar nu.
Det är bara nio träffar kvar varav en är med mamma
och överläkaren, en med de nämnda och mottagningen
för unga och en annan bara avslut. Det innebär att jag
bara har sex vanliga träffar kvar.
Ja, jag är rädd. Förbannat rädd.
Det känns som att artonårsdagen närmar sig för fort
och jag vill skjuta upp den ett tag till eller helst för alltid,
jag vill inte bli stor.

Vi pratade om mina framsteg. Hon ville att jag skulle
se och förstå hur långt jag har kommit, hur långt
nere jag faktiskt har varit, vilka enorma framsteg jag
har gjort och hur duktig och hälsosam jag har blivit.
(även om jag har långt kvar)
Hon sa att det var svårt att förstå mig förut, att jag
pratade i fragment, att jag omöjligt kunde berätta
något för att jag helt enkelt inte mindes, att jag var
konstant var förvirrad och omöjligt ens kunde försöka
hålla en röd tråd ens i vardagliga samtal om framtiden.
Att jag hade noll känsla för tid och rum, att jag tappade
kontrollen om tiden, att den var flytande och existerade
lite överallt och hur som helst för mig.
(att jag ibland inte kunde skilja på vad som hände
för femton minuter sedan eller för några år tillbaka)

Hon pratade om hur hon kom ihåg mig från den där
första gången vi sågs för ungefär sex år sedan när
jag som svart, mager, aggressiv och ångestfylld elvaåring
klampade in i hennes rum på BUP, efter att ha slagits
för mycket och gått ner för mycket i vikt.
Hur jag sa att jag hatade henne och att jag klarade mig
själv för jag var oövervinnerlig och odödlig och inte rädd
för något.
Såhär nu i efterhand har hon och jag tillsammans
kommit fram till hatet mot henne berodde på att
hon försökte hålla mig vid liv och få mig att 
överleva.
Jag var så rädd för livet, jag var så rädd för min
ångest och jag var rädd för mobbarna och jag
var rädd för mina hallucinationer, jag ville inte
leva och därför hatade jag henne.
Hon var envis och hon nådde mig, hon kom innanför
skalet och fy vad jag hatade henne för det.

Hon pratade om min dödsångest och min livsrädsla,
hon pratade om onda dockor och brinnande väggar,
hon pratade om min skuggfamilj i ett parallellt universum,
om mina skuggsystrar,
hon pratade om folket i spegeln och massan i huvudet,
hon pratade om missbruk, rakblad, överdoser och
fingrar i halsen.

Och det lät så hemskt, så otroligt hemskt,
att höra henne prata om saker som varit
jag, som varit en del av min vardag.
Att höra henne berätta om hur hon kom
ihåg mig ifrån olika perioder.
Det känns så avlägset men ändå så nära.
För mig är det normalt, för mig har det
varit mitt liv.
Men att höra någon prata om det, beskriva
det, beskriva mig. Det gör ont.
Det låter så förbannat tragiskt och jag vill
inte se mitt liv som tragiskt.
Jag vill inte se mig som någon som tog mig
igenom skiten, någon som överlevde ett
helvete.
Jag vill inte växa upp, jag vill inte.
Jag vågar inte, jag är rädd.
Jag vill inte bli bra för då kommer jag se
hur långt nere jag faktiskt varit och jag vill
inte, villintevillintevillinte vågar inte, se det.

Jag ser inte fram emot att fylla arton och jag
vet precis varför jag inte har ens försökt få
koll på krogar och uteställen. Jag vill inte
fylla arton, I wanna be forever young.
Att fylla arton är så mycket mer för mig än att
kunna dricka alkohol ute och köpa cigaretter.
Det är att avsluta ett kapitel av mitt liv, 
det är att säga upp kontakten med BUP och
Lotta, Frank och Cia,
det är att tvingas ta ansvar,
det är att tvingas till att se mig själv som den
jag har var och inte längre är,
det är att läsa mina journaler som sträcker sig
över mer än sex år,
det är att tvingas till insikt om mig själv,
det är att tvingas till att vara ledsen och känna
sorg och vilja ta sitt elva-, tolv-, tretton-, fjorton-,
femton- och sextonåriga jag i handen och hålla
alla delar hårt i famnen och säga saker som
"jag älskar dig och du duger"
för jag vet att jag inte hade tagit till mig ord som "bra"


14Juni är datumet för mitt sista möte på BUP
19Juni är datumet då jag fyller 18.
Jag är rädd

I Need Some Magic In My Life

Jag avskyr mina oändliga sömnlösa ångestnätter
som inga piller i världen kan få mig att komma
till ro under.

Jag avskyr att känna rakbladslängtan i huden,
kliandet under naglarna, längtan efter rivsår i
halsen, suget efter alkohol och droger
någonstans långt i magen.

Jag avskyr att gråta tyst ångestgråt, skaka
av kylan som kommer inifrån.

Jag avskyr den brinnande längtan i bröstet
efter en arm runt min midja, en kropp mot
min rygg, andedag i nacken och tysta lugna
vyssningar i öronen.

Jag avskyr att känna mig ensam när jag är
själv, jag saknar en inneboende trygghet,
lugn och framtidstro.

Ska jag falla nu? Nu när det värsta i
depressionen snart har passerat utan
att jag utfärdat självdestruktiva handlingar.
Är det nu jag ska tappa orken, viljan, lusten
och falla, falla ner på knä och ta emot min
min sjukdom med öppna armar?
Är det när jag nästan har lyckats som åter-
fallet kommer och det hårt?
Jag vägrar men suget, det förbannade suget,
hur ska jag orka nu, efter månader av kamp,
hur ska jag orka på bara sparlåga?


She came across the room without notice,
the tears and the blood locked in the walls
She took one step, two steps, three steps,
soon she was dancing

She said here is where i will find peace
But the heart is old and the pain must grow,
it's the one thing you can't skip

It's the broken jaw,
it's the cut from the saw,
it's the shape from which she must bend
She took tuinal and seconol but still she couldn't find it
The peace that she needed so bad

I'm Moving On..Or I'm Just In Love With A Feeling

Jag tror jag faller igen, eller jag vet inte.

Eller så är jag bara desperat, who knows?

Spelar ingen roll, men jag gillar att jag har någon

annan som bor i mitt huvud än hon.
Hon började bli lite påfrestande, jag är inte typen
som ligger och gråter över en brud i flera månader.
Känns toppen att ha någon annan i tankarna också
Hon lär inte försvinna men eftersom att hon inte
verkar ha mig i sitt huvud som jag har henne,
varför inte släppa in någon annan i mitt?

Jag ska inte falla, inte lika grovt.

Kanske har jag redan fallit, kanske är jag bara desperat,
kanske är jag bara ledsen, kanske är jag bara förbannat kåt.

Whatever, it feels GREAT!

Lika Önskvärd Och Omtyckt Som Spyorna På Bussar Och Tåg Dagen Efter Nyår

Ungefär så känner jag mig.

I did it again.
När ska jag lära mig?
När ska jag sluta låta berusningsmedlen ta
kontroll över mig? När ska jag börja ta
kontroll över mitt missbruk?
När ska jag sluta förstöra mig själv och för mig själv?

Jag måste bort, jag måste verkligen bort från det här livet.
Jag orkar inte med det, jag orkar inte med mig själv och jag
tvivlar på att någon annan gör det heller.

Goda krafter. ge mig styrka och mod att ta tag i mig själv,
ta hand om mig själv och ta vara på det fina och inte miss-
bruka bort det.



Jag kan inte göra det, ta mig ur det, på egen hand.
Jag måste veta om det fortfarande finns någon
som tror på mig, någon som fortfarande och trots
allt tycker om mig, tror att jag kan lyckas. Om det
finns någon som ser mig och inte mina brister.
  Någon som inte automatiskt kopplar mig till ångest,
självdestruktivitet, droger, alkohol, tabletter, missbruk
och misär.
  Någon som vill mig väl, som uppriktigt tror på mig
och på att jag kan.
  Har jag några sådana vänner kvar? Jag vet inte men
vad jag faktiskt vet är att jag inte kan göra det på egen hand.
This Is My Cry For Help.

Jag orkar inte stå på egna ben, jag orkar inte ta mig själv
i kragen och rycka upp mig. Det har varit för många
gånger som saker och ting kört ihop sig, för många gånger
som jag "ryckt upp mig"; för att det ska kännas som något
jag borde göra. Något som jag kan göra.

Ensam är inte stark och jag klarar mig inte ensam,
inte bra i alla fall.

Jag behöver hjälp, enorm hjälp, stöttning, uppmuntring,
leenden, kramar, pussar på pannan, tro (för jag tror inte
på mig själv längre) och lite förbannad villkorslös kärlek.
Jag vet att jag inte förtjänar ett skit av det jag behöver,
jag vet att jag har sumpat mina chanser och bränt mina
broar och vem fan kopplar inte ihop mig med galenskap
och tokerier? Vem identiferar inte mig med problematiken?
Jag vet att jag gör det i alla fall.

Missbruket och självdestruktivitet på olika plan har varit
en stor del av mitt liv i i alla fall 7 år, tillräckligt länge för
att jag inte kan skilja på vad som är jag och vad som är
problematik, tillräckligt länge för att jag inte kan tro på
att jag kan ta mig ur det, att jag är en bra person egentligen.
Tillräckligt länge för att jag själv har gett upp på mig.

Kan du tro på mig när jag inte kan göra det själv?
Kan du tvinga mig upp när jag inte orkar?
Kan du finnas där och viska uppmuntrande ord?
Kan du tro på att jag egentligen är en bra människa,
trots alla dumheter, trots alla destruktiva impulser?