Hur jag än hamnade hamnade här så vet jag inte hur det gick till

Jag har blivit sådär svag igen.
Eller stark.
Svagstark, starksvag.

"I'm medicated, how are you?"

Det där med att ta kol på mig själv,
eller om det jag gör eller det jag känner skulle ta kol på mig,
om någon del av mig skulle ta kol på mig.
Det blev väldigt verkligt, för nära.
Det jag gör tog nästan kol på mig.

Konstapeln jag kontaktade var snäll nog att ta mig på allvar,
han tog emot ansvaret över mitt liv
när jag inte själv orkade ta det.
Jag ställde en enkel fråga och hans hårda machoattityd
föll i bitar och splittrades nästan lika fort som han visat upp den.

"Kan du hjälpa mig? Vet du hur man tar sig till St:Göran? Jag behöver komma dit."

Fort gick det.
Konstapeln höll armen om mig och ledde mig till trygghet,
till ett rum där jag inte behövde vara rädd längre.
Ett rum där jag inte behövde hålla ihop mig själv av alla krafter
jag kunde uppbåda.
Ett rum där jag inte kunde utsätta mig själv för någonting.
Han tog emot ansvaret.
Sedan lämnade han över ansvaret till två andra poliser.
De förde mig vidare, mot ännu säkrare mark.

"Gjorde jag rätt som lämnade över ansvaret? Gjorde jag rätt som tog kontakt? Kommer jag få hjäp nu? Jag behöver hjälp. Kommer de ta hand om mig nu?"
"Jag hoppas innerligt att de kommer ta hand om dig och hjälpa dig. Och du gjorde helt rätt att söka upp polisen, vi finns för sådana som dig"

Väl inne, visiterad, avklädd och påklädd i en landstingsklänning
blåste jag så höga siffror att alla tittade misstroende på mig.
Hur kunde jag leva?
Hur kunde en tjej i min ålder och storlek leva med de siffrorna?
Det blev en natt på avd.7 Beroendeakuten och jag var säker.

Jag skulle varit vidare till psykiatrin, till skyddet,
men jag kom aldrig dit.
Bristande kommunikation.
Jag blev utskriven med fortfarande höga siffror,
ångest, rädsla och abstines.
Hemskickad att åka den 2timmar långa resan kommunalt,
på egen hand.
De sa att jag inte verkade ha missbruksproblematik,
trots allt.

No shit?
Jag ville bli räddad från mig själv,
ingenting annat.

----------------------------------------------------------------------------

Detta var en månad sen.
Nu står jag på benen igen.
Medicineringen har ställt in sig och
jag kan andas.

Hur jag hamnade här?
Jag vet inte.
Jag minns ingenting, inte egentligen.
Jag är så osäker på vad som är sant och vad som är dikt.
Jag minns inte om M var på riktigt eller
om jag fantiserat ihop det.
Drömt.
Som om någon tryckte på paus för 3år sedan
och slungades in i en drömvärld
och sedan helt plötsligt tryckte på play igen.
Jag står på samma ruta som för 3år sedan.

Destruktiv, ångestfylld, dissociativ, medicinerad.

Jag vet ju att det är i motvind och inte i medvind
som en drake stiger, men när ska jag flyga då?

Känslor och impulser

Vad är minst destruktivt?
Att leva som ett öppet sår, ett känslomässigt vrak,
en tornado av emotioner?
Eller att existera i ett tomrum, i kyla och hårdhet,
ständigt på jakt efter distraktioner, alltid på impuls?
Vilken är lämpligast, vad ska jag sträva efter?

Umgicks lite för länge och lite för nära med hon
som tvingade mig till att stänga av, klippa av
kontakten till känslolivet.

Jag lever igen, i full fart, i en kaotisk berg och dalbana.
Det pendlar så fort. Upp och sen ner. Innan jag hinner blinka.
Alla extremer på samma gång.
Det känns inte okej.
Jag tror att det här är mer destruktivt  ett impulsstyrt leverne.

Ska det jag gör eller det jag känner göra slut på mig?
Tufft val.

Jag Har Förlorat Ett Slag Men Vunnit Mig Själv

Resan har varit lång och väldigt tröttsam.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram eller
att jag någonsin skulle vakna upp ur mardrömmen.
Men jag tror att det äntligen att över, att jag är framme vid målet.

Jag slåss inte för mina andetag.
Jag kan vila på en 120cm bred mjuk yta utan att vara rädd.
Jag kan somna och sova djupt och fridfullt utan en trygg famn som
motar bort ångesten och den nattliga oron.

Det var ingen som nöp mig,
ingen som skakade om mig.
Jag vaknade upp ur mardrömmen på egen hand.

Att komma hit var inte det lättaste jag gjort,
men inte heller det svåraste.
Jag är nöjd.
Det är en sådan oerhörd bedrift.
Bara det att kunna umgås med mig själv utan att vilja ha ihjäl mig.

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli bästis med mig själv.
Men vet du vad? Det gör inget.
Det här är så mycket mer än vad jag kunnat hoppas på.

--------------------------------------------------------

Den här sommaren... Ojojoj.
Jag och en god vän samtalade om den här om
dagen varpå jag frågade  

"Var tog den här sommaren vägen egentligen?"

Svaret jag fick var en menande blick och orden

"Vi drack upp den"

Hur hamnade jag här? Jag vet inte.
Den här sommaren har varit så otroligt tumult,
så mycket kaos, så mycket sårande, så många
hårda och elaka ord, så mycket tårar och ångest.
Så mycket ilska och så mycket sorg.

Ett plus ett blir inte ett, det blir två.
Två enheter som kämpade förgäves för ingenting.
En enhet som kastade bort allt, trampade på den andra
enheten tills det bara var spillror kvar som inte liknade
sin ursprungsform.
Skärvor av en person, en lycka, en förlorad tid.
Skärvor av något som var så fantastiskt,
som hade kunnat bli så bra.
Skärvor att spegla tårarna, efter en förlorad tvåsamhet, i.

Men jag gjorde ingenting.
Ingenting värt att nämna i alla fall.
En hel del alkohol och några få rosa tabletter, det är allt.
Jag tog mig igenom och kom ut hel på andra sidan.

----------------------------------------------------------------------


Om jag litar på det här? Nej.
Men jag tänker njuta av min nyvunna stabilitet så länge den varar.
Jag ska lägga mig varje kväll och le, bara för att jag kan.
Bara för att jag vet att det inte alltid har varit så och för att jag vet
att det inte finns någon garanti på att det förbli så här.
Men mest bara för att jag kan.

Iklädd maktens kostym - Om poliser och misshandel

Vad är det som gör det legitimt för en person iklädd maktens kostym, att begå misshandel? 
På en anorektisk, kort 13årig tjej när hon har en panikångest attack?
På en försvarslös, kort 16årig tjej när hon har ångest, sorg, panik och inte vet vart hon ska göra av sig själv?


Vad är det som kan vara så oroande och risk för säkerheten med hennes tillstånd att det är legitimt för några män som är minst 180cm långa, vältränade och över huvud taget kraftigt byggda; att slå ner henne.
Slå ner henne till marken, 
sätta knän mellan skulderbladen på henne, knän som lämnar blåmärken,
våldsamt försöka sätta på henne handfängsel med hårda händer, händer som lämnar blåmärken,
förvägra henne tryggheten i en väns famn,
förvägra henne vänliga ord, förståelse och lugn.
Samtidigt som hon anklagas för att ha varit nere på spåren och lekt med döden, fast hon inte har det. Anklaga henne för att ljuga och ta ifrån henne allt vad rättigheter är.


Vad är det som gör dessa handlingar legitima, legala?


Hade jag sagt att hon blev överfallen av några maskerade män. Att de slog ner henne, lämnade blåmärken på hennes kropp och förvägrade henne rätten att lyssnas på, trygghet och lugn.
Då hade det varit annorlunda, då hade det väckts andra reaktioner. Ja, det hade väckt reaktioner över huvud taget.
De som klär sig i maktens kostym hade reagerat, hade sagt att det inte var okej.


Så vad är det som ligger maktens kostym. Vad är det som gör våld och misshandel legitimt, legalt och helt okej? 
Framför allt när personen som blir överfallen och misshandlad inte ens är en brottsling.




Lite apropå välfärd, välfärdsstaten, makt, byråkrati, sociologi.
Lite apropå mänskliga rättigheter.
Lite apropå barns rätt till trygghet och skydd.
Lite apropå rättstryggheten (att inte bli utsatt för brott).
Lite apropå ekvivalensprincipen (lika brott ska straffas lika).
Lite apropå skuldprincipen ("var och en ska betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats")(avd.1 art.6 p.2 EKMR)
Lite apropå ansvarsfrihetsgrunden nödvärn (24kap 1§ BrB)
Lite apropå 8§ 1stycket PolisL ("En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås")


- För att nämna några saker, utöver att jag är lite arg, bitter och är i total avsaknad av tillit till rättsväsendets kompetens.
Du kan sätta på dig maktens kostym i flera lager, jag bryr mig inte, för mig är det bara en symbol för maktmissbruk, misshandel, förakt och inkompetens.