Orden, det där med att skriva,
att få ner saker och ting i skrift.
Det har blivit ett behov igen, en passion som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag kan inte röra mig längre än två meter utan papper och penna med mig, det är så mycket som vill ut, precis hela tiden. De senaste månaderna jag har skrivit 28sidor i boken jag fick av Nina, den är snart fylld med tankar men redan innan den började bli ont om tomma blad köpte jag mig en ny skrivbok i ren panik och oro för tänk om jag inte har möjligheten att få ner bokstäverna, orden, meningarna, tankarna. Det där som vill ut, det där som jag vill minnas, det där som jag inte vill veta av, det där som inte får bo i mig, det där som alltid måste finnas kvar; så att jag kan återvända och minnas.
Locka fram minnesbilder av det som varit, det som är, det som kommer vara.


Buss-tankar, resesnurr, virrvarr, förvirrade fragment av betydelser (27/10)
Mamma, kan vi låtsas att jag är två år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen och torka mina tårar som då,
då när jag gick på upptäcktsfärd i trädgården och blev skrämd
över att den var så stor &det där som prasslade i busken
Kan du låtsas att jag är två, pussa mig på pannan, torka mina tårar
&kärleksfullt viska i mitt öra att
det är inte farligt men att jag alltid kan vända hem igen när jag blir rädd,
vända hem till din famn och vara _trygg_
Mamma kan vi inte låtsas att jag är två år och låta mig få gömma mig i din famn?
- för jag hittar ingen famn att söka trygghet i,
att söka tröst i,
när jag skrämmer slag på mig själv med min egen destruktivitet
och rädslan för hallucinationerna är övermäktig
och ångesten över det som var, känns för mycket.

Mamma, kan vi låtsas att jag är tre år igen?
Kan du lyfta upp mig i famnen, gömma mitt ansikte vid din hals,
hålla för mina öron och vyssja lugnande och vagga mig trygg.
Kan du viska övertygande i mitt öra att det kommer gå över,
att det inte är så farligt,
och att det kommer bli bättre?
Så som du gjorde då, när pappa kom hem och skrek
med dimma i ögonen och luktade sådär starkt.
Mamma kan vi låtsas att jag är tre år igen?
- För jag hittar igen som kan skydda mig
från minnesbilderna och hallucinationerna.
Ingen som vyssjar mig lugn och
viskar övertygande att det inte är på riktigt
och att det kommer bli bättre.

Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
Kan du hålla mig hårt, torka mina tysta tårar,
titta mig allvarligt i ögonen och säga att du älskar mig,
att jag inte gjorde något fel, någonsin.
Och att du aldrig, aldrigaldrigaldrig, kommer lämna mig
som pappa lämnade mig, (lämnade oss.)
Kan vi låtsas att jag är fyra år igen så att du kan viska trovärdigt
att jag är bra, att jag duger, precis som jag är, och att du älskar mig.
Att jag inte kommer bli lämnad.
Mamma, kan vi låtsas att jag är fyra år igen?
- För jag klamrar mig fast vid substanser och gifter nu,
(konstgjort lugn och glädje)
det är min livlina
för jag hittar inga lockar att klamra mig fast vid.
Jag når inte fram till dina lockar längre.

Eller mamma, kan jag bara få kasta av mig vuxenheten,
släppa ansvaret.
Bli din lilla prinsessa igen, din ögonsten, någon du älskar.
Trots att jag nästan är vuxen nu.
Kan jag inte få krypa upp din famn ändå?
Och låta dig torka mina tårar
och än en gång bli invaggad i trygghet och känna att jag duger.

Once I had a dream, The dream was to have a dream

Jag har balanserat på gränsen
Lekt med döden
Agerat på impuls
&Andats galenskap.

Hur långt ska det gå,
hur mycket ska jag hinna med innan
jag skrämmer slag på själv totalt.
Jag har ingen aning.

Jag lever på impuls nu

Hit me hard, hit me right between the eyes, I wanna see the stars.

Jag hittar nya sätt,
nya sätt att tränga undan tristessen, det grå,
det som gör ont, så förbannat ont.
Nya sätt att söka kickar, nå kickar, få kickar.
Adrenalinkickar.

19? -jag minns inte-, kalla mig vad du vill.
11, så kan det gå.
18, ja, så kan det också gå.
ettor och nollor, hoppsan hejsan och puss på näsan.



Saker och ting börjar vända nu.
Impulsiviteten och galenskapen flödar fritt
och jag har känslor igen,
jag är en konstant bergochdalbana
och jag _njuter_ av det.
Det destruktiva känns inte destruktivt alls,
det rör mig inte i ryggen eller ens i lilltån,
-fast att jag lever ut det mer än vad som över huvud taget borde
vara möjligt. Det är nog lite av ett under att jag fortfarande lever

Jag balanserar på gränsen
med lyckorus kittlande i magen

Andetag & Hjärtslag

Baby
You're my angel
Come and save me tonight
You're my angel
Come and make it all right
Come and save me tonight

Nykter i två dagar, abstinensen sliter i mig.
Trött, det känns som om min kropp vill ta igen
flera års sömn på en och samma gång men jag är
för orolig, för uppriven för att kunna slappna av.
Sliten, otroligt sliten, imorgon skulle det ha
varit fyra veckor av dagligt intag av alkohol
och jag har också hunnit med en överdos under de
gångna veckorna. Min kropp vill inte riktigt vara
med längre. Jag känner mig sjuk, sjuk på ett annat
sätt febrig och på ett annat sätt än abstinens.
Andetagen är liksom svåra att ta, det känns som att
kroppen håller på att ramla i bitar, som att jag liksom
inte sitter ihop, att de olika kroppsdelarna inte är
sammankopplade.
Det känns som att hjärtat slår för hårt, för fort,
som att det är en bomb som när som helst kommer
att explodera eller bara hoppa ut ur kroppen.

Jag vill sjunka ihop i en liten hög och bara ligga där.
Benen bär inte riktigt.
Jag vill vila i någons famn med örat mot bröstet och
lyssna till hjärtslagen.
Bara ligga så, och gråta tills tårarna sinat,
och lapa i mig tryggheten tills orken kommit tillbaka.

Ingenting hjälper riktigt,
jag har så många theralen i mig som jag får ta, men
det känns som om det som händer i mig,
det kan inga piller rå på, det går inte att medicinera bort.
Jag behöver något annat, något starkare,
jag behöver personifierad medicin, mänsklig värme, kontakt.
Sådant som verkligen vänder allt upp och ner, på ett bra sätt,
vänder allting rätt igen.

Men, men det är inte tillgängligt.
Stereon är laddad med Kent, fem skivor.
Fem av tio. Det var oerhört svårt att välja bort fem,
nästan lika svårt som att faktiskt välja fem.
De är satta på repeat. Hela natten kommer Kent ljuda i mitt rum,
i mitt huvud, och förhoppningsvis tränga in i mardrömmarna.
Nu ska jag krypa ner i sängen,
under ett täcke med gästtäcket och kramkudden att hålla om,
och låta Jocke sjunga mig till sömns.

What goes up does not always come down

This time it did.

Hårt och handlöst,
platt fall på ojämn mark.
Men inte ens maskrosor lever här.

Sänkt prozac,
Självsänkt theralen,
p-piller för humöret.
Inspiration och barnslig lycka.
Psyklycka.

Positivt kan bli negativt
i en handvändning.

I'm not afraid to fall
it means I climbed up high

Brinn hjärtat brinn

Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

Det handlar om glittret i kanterna, i konturerna av verkligheten.
Känslan av att livet är av betydelse,
att det finns magi utan att tillsätta substanser.

Det handlar om att skratta sina egna skratt,
le sina egna leenden
&känna att det är okej.

Det handlar om att ta sitt inre barn i handen, och le.
Leda detta barn tryggt och säkert på färden,
och säga att hon duger som hon är;
att det är helt okej att göra fel.
Säga att du älskar henne ändå och strö glitter i såren,
limma ihåg kanterna med magi och sudda ut ärren med stjärnstoft.
&pussa på pannan och säga att allt kommer ordna sig.

Det handlar om att se potentialen i tragiken,
vända det till komik och se magin i verkligheten.
Se att grått faktiskt kan glittra.

Det handlar om att krypa ihop i någons famn,
begrava näsan i hennes halsgrop och andas in tryggheten.
Luta huvudet mot bröstet och känna hjärtats slag mot kinden.
Läppar mot pannan och värme som blåses ut.
Ögon som glittrar, tårar som stillas och värme ända in under huden.
Att se det fina i livet, insupa det och låta det omhulda en.
Att hitta ljuspunkter i tillvaron, en oas i tristessen,
ett lugn i stunden, lycka i ögonblicken.

Även gråa ögon kan glittra.
Även randiga kinder kan rosas.
Det handlar om att se
se magin i kanterna,
glittret i periferin,
lyckan i hjärtslagen
friden i andetagen.

Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
Brinn hjärtat brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss

Two weeks, now I'm sober

To fall is not to fail
you fail when you don't try.

Två veckor av dimma i blicken och bedövade sinnen.
Nu känner jag mig någorlunda redo att möta smärtan,
verkligheten och ansvaret. Och försöka, hur svårt
och motigt det än känns, hur mycket abstinensen än
sliter i mig. Jag ska försöka och göra mitt bästa.
Lära mig att samsas med ångesten, oron, paniken
och impulserna och ta tillbaka kontrollen över mitt liv
och min kropp.

Det känns som att alla runt omkring mig faller,
jag minns inte hur många tårar jag har torkat.
Han sa att han inte någonsin har mått så dåligt
som han har gjort den senaste perioden, sen han
började umgås med mig.
Drar jag ner folk? Påverkar jag folk i negativ riktning?
Eller, är det som hon sa, att jag ger intrycket av att
kunna ta deras skit för att jag verkar stark och av att
jag inte kommer döma dem, oavsett vad det är som har
hänt dem, vad det är som gör ont och vad de har gjort.
Så att de vågar släppa fram det onda.

Jag vet inte om jag bryr mig om anledningen,
det känns som att effekten är dålig, oavsett
vad den beror på.
Jag kan inte lösa någons problem, jag kan finnas
där och lyssna och hålla om men det är inte alltid
jag kan och/eller har lust till det heller.
Men jag kan så fan heller ta deras skit och behålla
den, bära runt på den. Det är inte mitt ansvar
eller min börda att bära.


Jag tvivlar på att det finns en konstigare känsla
än nykterhet. Det här är riktigt obehagligt,
allt är så tydligt, skarpt och sammanhängande.
Vart är alla suddiga konturer och molnen under fötterna?

Jag känner mig inspirerad igen.
Jag ska försöka att ta mig upp ur sängen utan att
föra en flaska mot läpparna,
ta mig till skolan utan att spetsa mitt kaffe,
ta mig igenom lektionerna utan att behöva maskera
andedräkten med nya tuggummin var 10de minut,
ta mig hem igen utan hjälp.
Jag ska röra mig utanför mitt rum utan
rakblad i väskan och spritsmak i munnen
utan dimma i ögonen.

If I get up I might fall back down again
And I might fall back down again
We'll just jump and see, even if it's the 30th time
We'll just jump and see if we can fly

I'm not afraid to fall
I've fallen many times
They laughed when I fell down
But I have dared to climb
I'm not afraid to fall
I know I'll fall again
But I can win this in the end

If I get up I might fall back down again
So let's get up come on