Känslor och impulser

Vad är minst destruktivt?
Att leva som ett öppet sår, ett känslomässigt vrak,
en tornado av emotioner?
Eller att existera i ett tomrum, i kyla och hårdhet,
ständigt på jakt efter distraktioner, alltid på impuls?
Vilken är lämpligast, vad ska jag sträva efter?

Umgicks lite för länge och lite för nära med hon
som tvingade mig till att stänga av, klippa av
kontakten till känslolivet.

Jag lever igen, i full fart, i en kaotisk berg och dalbana.
Det pendlar så fort. Upp och sen ner. Innan jag hinner blinka.
Alla extremer på samma gång.
Det känns inte okej.
Jag tror att det här är mer destruktivt  ett impulsstyrt leverne.

Ska det jag gör eller det jag känner göra slut på mig?
Tufft val.

Jag Har Förlorat Ett Slag Men Vunnit Mig Själv

Resan har varit lång och väldigt tröttsam.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram eller
att jag någonsin skulle vakna upp ur mardrömmen.
Men jag tror att det äntligen att över, att jag är framme vid målet.

Jag slåss inte för mina andetag.
Jag kan vila på en 120cm bred mjuk yta utan att vara rädd.
Jag kan somna och sova djupt och fridfullt utan en trygg famn som
motar bort ångesten och den nattliga oron.

Det var ingen som nöp mig,
ingen som skakade om mig.
Jag vaknade upp ur mardrömmen på egen hand.

Att komma hit var inte det lättaste jag gjort,
men inte heller det svåraste.
Jag är nöjd.
Det är en sådan oerhörd bedrift.
Bara det att kunna umgås med mig själv utan att vilja ha ihjäl mig.

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli bästis med mig själv.
Men vet du vad? Det gör inget.
Det här är så mycket mer än vad jag kunnat hoppas på.

--------------------------------------------------------

Den här sommaren... Ojojoj.
Jag och en god vän samtalade om den här om
dagen varpå jag frågade  

"Var tog den här sommaren vägen egentligen?"

Svaret jag fick var en menande blick och orden

"Vi drack upp den"

Hur hamnade jag här? Jag vet inte.
Den här sommaren har varit så otroligt tumult,
så mycket kaos, så mycket sårande, så många
hårda och elaka ord, så mycket tårar och ångest.
Så mycket ilska och så mycket sorg.

Ett plus ett blir inte ett, det blir två.
Två enheter som kämpade förgäves för ingenting.
En enhet som kastade bort allt, trampade på den andra
enheten tills det bara var spillror kvar som inte liknade
sin ursprungsform.
Skärvor av en person, en lycka, en förlorad tid.
Skärvor av något som var så fantastiskt,
som hade kunnat bli så bra.
Skärvor att spegla tårarna, efter en förlorad tvåsamhet, i.

Men jag gjorde ingenting.
Ingenting värt att nämna i alla fall.
En hel del alkohol och några få rosa tabletter, det är allt.
Jag tog mig igenom och kom ut hel på andra sidan.

----------------------------------------------------------------------


Om jag litar på det här? Nej.
Men jag tänker njuta av min nyvunna stabilitet så länge den varar.
Jag ska lägga mig varje kväll och le, bara för att jag kan.
Bara för att jag vet att det inte alltid har varit så och för att jag vet
att det inte finns någon garanti på att det förbli så här.
Men mest bara för att jag kan.