Det här skulle jag egentligen ha sagt till dig i söndags
men av någon anledning blev det aldrig av.
Kanske var det att gråten fastnade i halsen,
kanske var det att att jag kände
att det inte var läge
att öppna mig för dig.
Kanske var det något annat.
Vad det än var så spelar det egentligen ingen roll.
Jag borde ha sagt det då men jag säger det nu,
för jag behöver få det sagt.
Jag behöver inte dina ursäkter.
För ett halvår sen behövde jag dem, men inte nu.
Jag ser inte relevansen i att dra upp det nu.
Varför ta upp något som hände i en annan tid?
I ett annat liv?
Jag satte punkt, vände blad och började inte ens på ett nytt kapitel,
utan på en ny bok.
Jag är inte samma person nu som då
och det är inte du heller.
Jag väljer att se det jag vann, inte det jag förlorat.
Och när jag ser det så, så är det jag som ska tacka dig
och inte du som ska be om ursäkt.
Jag tackar för att du räddade mig från
en snabbt nedåtgående spiral präglad av
missbruk och misär.
Jag tackar dig för att du puschade mig till ett drogfritt liv,
till att bli medicinfri, till att prata om mina trauman,
till att arbeta med min själdestruktivitet,
till att prata och ta vara på relationerna till mina systrar,
till att våga lita på människor, till
att våga älska,
Jag tackar dig för att du visade mig att livet kan
vara ganska fint.
Att det finns saker värt att leva för.
Men mest av allt så tackar jag dig
för att du svek mig
på värsta tänkbara vis.
Att du tvingade mig till helvetet och bröt ner mig totalt.
Varför?
För att det lärde mig så mycket.
Jag växte så mycket.
Du försatte mig i ett personligt helvete och jag tog mig upp.
Utan dig hade jag inte blivit den jag är idag.
Så mycket starkare,
så mycket stabilare,
så mycket tryggare i mig själv.
Så otroligt mycket mer säker på mig själv.
Tack!
Jag är lyckligare nu, lyckligare än jag var med dig,
av det simpla faktumet att jag lärde mig att jag
kan
och att jag inte behöver någon vid min sida för att
leva ett funktionellt liv.
Jag kan leva för mig själv, och det ger mig större lycka
än någon delad lycka i en tvåsamhet någonsin skulle förmå.
Jag önskar inget annat än att du är lika lycklig som jag,
och om du inte är det så önskar jag att du blir det.
Varför?
För att du förtjänar det,
jag kommer alltid vara dig evigt tacksam för det du gav mig.
Så inte några fler ursäkter, okej?
De tjänar ingen funktion.
Det finns inget att förlåta, det finns bara tacksamhet.
Jag vill leva idag, inte i det som hände för
ett halv år sen,
ett år sen eller för tre år sen.
Jag vill se det jag vann,
inte det jag förlorade
eller det jag genomlevde.
Och ursäkterna är bara en påminnelse om det som gick förlorat.
I choose to be happy
Tack för allt!
