Jag är en loser baby

Solen försvann

bakom

radioaktivt damm

Jag vill skriva om något viktigt och stort som har betydelse för någon och som kretsar runtrunt i mitt huvudet hela tiden. Men jag får inte grepp om de ljudlösa orden, jag kan inte få ihop välbyggda meningar till en text med tydligt innehåll och mening.

Så därför kommer jag jag ta tillfället i akt och skriva om mig själv nu. Lite för att du ska veta vem jag är och lite för att du ska veta varför jag skriver om de ämnena som jag skriver om och lite för allt annat. Jag brukar lägga korten på bordet direkt men det här gången dröjde det en stund. Nu kommer det i alla fall.

Jag är nog en obotlig självhatare som har börjat behärska att kontrollera hatet när andra är i närheten men långt ifrån helt ut.

I min femton och ett halvt år korta historia finns det diverse ät- och träningsstörningar i en rad olika kombinationer, en mängd självmordsförsök, lindriga till allvarliga självskadehandligar, stark socialfobi och disfunktionalitet, alkohol-, drog- och sexmissbruk och självmobbning. Allt i självdestruktivt syfte.

Jag har bott på behandlingshem, varit i kontakt med socialen, akuta krisenheten Stockholm och sös akutpsyk. De har fäst etiketter på mig, kallade mig möjlig borderline, asperger eller manodepressiv och sa att jag led av allvarligt svårt självskadebeteende, obestämd ätstörning och lindrig alkoholism. De flesta etiketterna, ärr och skador fick jag för två år sedan, när jag var tretton år, en del fick jag i sjätte klass.

Nu agerar jag inte riktigt på samma sätt, lite självbehärskning och kontroll har jag fått och lärt mig att använda mig av. Men jag är stolt över det jag har gjort och varit med om hur konstigt och fel det än på låta. Jag ångrar inte ett enda ärr, självmordsförsök, utbrott, fylla, drogrus och lysningar. Jag ångrar ingenting alls, jag är tvärt om stolt över det jag har gjort. Jag vill inte ha något "vad synd det är om dig, stackare du kan inte ha det lätt" och jag vill inte ha något hat, livet är hårt och uppe på det har jag mitt självhat. Men, jag fungerar, jag kan leva även om min kropp är trasig, det är inte synd om mig, min smärtgräns är låg helt enkelt.

Jag ser var enda ärr, papper i bup-journalen som ständigt läggs till och kilogram som läggs till eller tappas från min kropp som ett tecken, ett bevis på att jag överlevde och fortfarande överlever.

Tro inte att det är lätt att leva med den kroppen och de erfarenheter som jag har, ute i samhället. Samhället som skyr, ogillar och ser ned på allt jag gör och har gjort, saker som jag är stolt över. Jag måste ständigt försvara min sak vad det än gälleroch vänner i min närhet känner att de måste försvara sig när de inte mår bra och nämner det för mig. Jag tycker inte om det och det är inte så otroligt lätt att leva med men det går, allt går, och det är huvudsaken. Hur det är möjligt att det går är sak samma bara det går.

Jag är stolt, det är jag, men bara för att jag ska förbrylla er lite så nämner jag en sak till. Jag har något djupt inne i mig som får mig att hata mig själv, hata allt jag har gjort, gör och kommer att göra, hata alla känslor jag känt, känner och kommer att känna. Något som får mig att riktigt avsky allt som är jag och allt som kommer ifrån mig.

De ger mig p-piller för att ställa rätt hormonballansen i mig som jag har förstört för länge sedan.

De ger mig två starka antidepressiva mediciner för att hindra mina dalar från att bli så djupa med de hindrar också min toppar ifrån att bli höga. Det vore okej om det inte vore så att mina dalar är djupare än vad min toppar är höga och jag är mest bara tom, varken hög eller låg.

Och solen försvann bakom radioaktivt damm.

We came together to say: Hold on

The lights go out all around me

One last candle to keep out the night

And then the darkness surrounds me

I know I'm alive

But I feel like I died

And all that's left is to accept that it's over

My dreams ran like sand through the fists that I made

I try to keep warm but I just grow colder

I feel like I'm slipping away

Det går inte en dag mellan var gång jag ser en människa som på något sätt inte mår bra. Ännu oftare hör jag om någon som inte mår bra.

Bara det att vara hemma ifrån skolan eller jobbet på grund av sjukdom gör en väldigt stressad, hur ska man hinna med allt som man egentligen inte hinner med nu när man är sjuk? Ja, det är frågan. Så småningom kommer den stressen och oron leda till att hela mänskligheten kommer gå in i väggen, både bildligt och bokstavligt talat. För när pressen och stressen är så stor så väljer de flesta att ta sig till arbetsplatsen eller skolan ändå, trots att febern är så hög att man ser dubbelt och när någon ens börjar slita så på kroppen när den inte mår bra så kommer det att tära på psyket också.

Och det ovannämnda är bara en, ganska liten, del av det stora problemet med dåligt mående. Har du någonsin sett dig omkring när du stått i kön för att betala, avnjutit en glass i vårsolen, gått över stan, suttit i klassrummet eller i personalrummet, i korridorerna, hemma, hos grannen och på fester? Och om du har gjort det har du verkligen analyserat dina medmänniskors anletsdrag, hållning och uttryck? Har du funderat på vad som har orsakat det där ärret, den där rynkan, de där ledsna ögonen, de där förväntansfulla glada ögonen, det där leendet eller de där tårarna i ögonvrån? Det finns mängder av orsaker. Det kan vara sportskada, ålder, ett tragiskt besked, ett löfte om evig kärlek i ett förhållande, ett glädjande besked eller panik, stress, press, en jobbig händelse eller vilsenhet. Det finns mängder av orsaker men alla dessa orsaker är en bidragande orsak att den medmänniskan är just den människan som den är. Har du tänkt på det? Funderat på vad den människan har varit med om och om den personen i så fall skulle kunna bidra med information och/eller historier som kan vara till fördel för dig och göra en påverkan på dig och ditt liv? Jag tror att det är viktigt att tänka på sådant ibland. Om du har tur så kan du säkert ingripa i någons liv och göra en skillnad för denne efter att du har läst av något oroväckande i dennes ögon och uttryck. Och säg inte att du inte har tid för det har du, precis som jag sa: när du står i kö, väntar på någon eller något eller helt enkelt har en minut över.

Vart jag vill komma är att om du tar dig tid att studera och analysera någon så kan du göra skillnad i någons liv, en förändring till det bättre. Det räcker om du skickar ett leende till någon som ser ensam ut och har ledsna ögon för att den ska känna sig gladare. Ett ”hur är det” eller ett ”hej!” kan betyda så mycket för den som är utsatt, mobbad, utfryst och/eller ledsen. Du kan säkert inte få en självmordsbenägen att vilja leva och ta tag i sitt liv, du kan inte få en alkoholist att släppa flaskan, en knarkare att skippa drogerna och du kan inte få en mobbad att sluta vara mobbad, du kan inte få den mobbade att vilja gå till skolan/arbetet och de hårda orden och slagen. Men du kan få dem att tänka till, en tanke om att det finns hopp om världen som vi lever i, en känsla av att det faktiskt finns någon, om än en komplett främling, som månar om dig och tycker att du förtjänar få ett leende och några vänliga ord. Du kan göra skillnad. Du kanske inte mår bra själv, vad vet jag, men om du börjar med vänlighet så kommer du förhoppningsvis bli bemött med vänlighet och om du inte blir det så förtjänar inte den personen din uppmärksamhet alls.

Jag har tappat räkningen på trasiga själar som jag har mött, de är så många. Och om de inte är trasiga så är de såriga och tärda. Det jag har lärt mig är att det inte behövs synas vid första anblick om hur personen i fråga mår. Den behöver inte ha en anorektisk kropp, ärrad och sårig kropp, sår på händerna efter att de för många gånger förts ner i halsen, sönderknarkad näsa, sprutmärken i armvecken, spritluktande andedräkt och dimmiga ögon. Bara för att någon mår psykiskt dåligt så behöver det inte synas på kroppen, det gör det i princip bara när det har gått för långt. När ingenting räcker, när all hopplöshet, förtvivlan, panik, vilsenhet, apati, rädsla och oro inte kommer ut på något sätt, när ingenting räcker till och bara det destruktiva finns kvar. Det är då som det börjar synas, om personen ens finns kvar då, om hon eller han inte redan har gett upp innan det självdestruktiva kom in i bilden.

Jag är lite osäker på om det jag ville få fram har kommit fram och blivit förstått. Jag vet inte riktigt vad det var jag ville få fram från början. Men nu vill jag i alla fall bara säga: bemöt dina medmänniskor med ett leende, analysera och ta in deras drag noga. För vem vet, du kan komma att göra en stor skillnad i hennes eller hans liv.

I've been there too,

when everything falls apart and the best you can do is

get through each day wonderin' will this never end?

Is it always gonna be this way?

And the greatest lie you've ever been told is that

you're the only one to ever walk on this road

And now you'll never see the light of dawn, so we came together to say

Hold on

-18/2-08

15Januari -krativiteten flödade

It's the past it's the future

I don't know how to carry on

Through the rights and wrongs

Kick it like we know the songs

Already we thought we rock steady

Down and on the dancefloor

Alkoholister och egentligen alla missbrukare är så otroligt klarsynta.Idag när jag satt och väntade på bussen så kom det fram en man som var tydligt berusad och sa ”man ska vara snäll mot varandra, att vara elak leder ingenstans alls. Låt dem inte komma nära dig, lura dig igen. Att utnyttja en kvinna är det vidrigaste jag vet”

Jag vet inte hur han kunde komma fram till det genom att bara se på mig men samtalet vi förde gav mer än något annat samtal gjort på länge.

Han pratade om hur hårt och fördjävligt livet och många människor är. Han sa att han skulle in på torsdag, igen. Vara inne i tre-fyra månader för att sedan få en lägenhet och försöka få ordning på sig själv. Han visste inte hur han skulle klara sig utan spriten för livet var så mycket hårdare än vad han mäktade med. Han sa att allt skulle vara så mycket lättare om alla bara var snällare, riktigt snälla rakt igenom. Det skulle inte vara så svårt att leva utan den eviga dimman framför ögonen och dämpningen på smärtan. Jag fångade hans blick och sade att ingen kan kräva något mer av någon annan än att denne person gör sitt bästa och försöker, att det inte gör något om han inte orkar släppa flaskan helt direkt, för att han överhuvudtaget försökte. Till svar fick jag att alla människor måste försöka, annars är man ingenting.

Där tog ämnet slut och han gick in på ett annat och bad mig att aldrig falla, aldrig ramla ner för trappan mot toppen som jag själv byggt, aldrig mer låta mig luras och utnyttjas av drogerna igen. Han sa att han tyckte att jag hade hjärtat på det rätta stället, var rakryggad och var bra som ens var vänlig mot honom. Han bad mig att kämpa och jag bad honom att göra samma sak. Jag fattade hans öl-kletiga hand och sade att så länge som han, jag eller någon annan har hoppet och tron på något bättre kvar så har varken du, jag eller denne någon annan inte förlorat någonting och i hans dimmiga, vilsna ögon skymtade jag ett spår av ett för länge sedan bortglömt leende, ett suddigt spår av glädje.

Han lade sin hand på min axel och sade att allt handlar om att överleva. Att en dag så kommer allting bli bättre, han sa att han trodde på det själv. Och att en dag så skulle alla som någonsin gjort livet svårare för någon medmänniska, hög som låg, fattig som rik, hälsofantast som festprisse, skulle få tillbaka allt de gjort. De skulle få känna på känslan att bli hånskrattad åt, uttittad, utnyttjad, plågad och ensam in i märgen. En dag så skulle livet få känna på hans smärta. Han sa att han levde för att få se den dagen, det hoppet höll honom vid liv och fick honom att fortsätta.

Då kom min buss och jag önskade honom lycka till med allt och han bad mig vara försiktig.Jag gick på bussen och allt jag kunde tänka på var att alkoholister, och andra missbrukare också, är alldeles för klarsynta för sitt bästa. De förstår så mycket mer än vad deras sinne klarar av. De är alldeles för modiga på den fronten där det handlar om att se allt det svåra och ta det till sig på riktigt. Det skrämmer bort andra som är tillräckligt (eller otillräckligt, beroende på hur man ser det) intellektuellt begåvade för att inte vara så modiga att se det som missbrukare och andra destruktiva själar ser. De blir totalt ensamma i ett överbefolkat samhälle och ensam är inte stark. Ingen människa orkar hur mycket som helst och ännu mindre själva. Destruktiviteten tar vid och blir ett substitut för den närhet de saknar, ett skydd mot allt det svåra.

When I get low I get high