Hur länge ska en människa behöva lida innan hon får dö?

Hur länge ska en människa behöva lida innan hon får dö?

Det är frågan jag ställer mig just nu. Det är inte det att jag är självmordbenägen, jag är inte det minsta sucidal. Jag är bara så otroligt trött på att ständigt, dag ut och dag in plågas. Jag vill inget hellre än att bara lugn och det verkar inte som att det är möjligt i livet. Jag vill kunna känna lugnet susa genom blodomloppet, inte det där kolossala lugnet och harmonin. Bara att få känna mig lite tillfreds med tillvaron, hur många up and downs det än är, jag vill slippa denna ständiga förtvivlan nonstop, jag vill inte känna total hopplöshet Jag vill kunna leva med vetskapen att efter den här stormen, efter den här psykosen, efter den här totala sammandrabbningen i mig själv; så kommer det blir lite lättare att leva bara jag tar mig igenom den med livet i behåll.

Men, sanningen är att det liksom inte blir mer meningsfullt. Det känns inte ens en gnutta lättare att andas. Ångesten cirkulerar ständigt i takt med pulsen och varje sekund känns som en kamp. Bara att lyckas fylla lungorna med syre känns som världens svåraste utmaning.

Det finns självklart inte bara sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år som är fyllda med råångest. Det finns sekunder som faktiskt känns underbara, som känns värda att kämpa för, som ger så otroligt mycket. Sekunderna efter sex, när jag ligger i Fridas armar och hela rummet doftar ylang-ylang och sex och allt som finns är hud mot hud, hjärtan som slår i takt och fridfulla leenden på läpparna. Jag pratar alltså inte om sex som handlar om att avancera, att använda olika leksaker och absolut inte om bdsm, det är mjukt, fint sex jag pratar om. Sådant som går ut på att utforska varje millimeter av varandras kroppar med fingertopparna och läpparna, som bara handlar om att ge den man älskar njutning för att man tycker att den personen är värd all världens lycka. För att allt man vill är att se personen man älskar le och ha som små stjärnor i ögonen. Det är sådant sex jag pratar om. Det är sekunder som jag nästan känner mig hel.

Självklart borde jag nog tycka att det är tillräckligt, att jag inte borde kräva mer än ett par sällsynta sekunder av välbefinnande då och då. Mitt ego kanske är ofantligt stort när jag vill känna ett sorts lugn i livet, även när det stormar och allt försvinner i ett svart hål.

Men frågan jag ställer mig kvarstår, efter att mina år av lidande, efter alla otaliga trauman, efter allt dåligt. Hur mycket ska en människa behöva lida innan hon får dö? Hur många år av lidande behövs det för att hon ska få avsluta sitt lidande utan att orsaka någon annan lidande? Utan att någon anklagar henne för hennes död? Nej, jag pratar fortfarande inte om självmord, jag pratar om i fall det finns minsta barmhärtighet i livet. Om det finns någon som helst gräns på hur mycket lidande en människa ska behöva gå igenom.

Livet är fördjävligt och jag vet att det sätter djupa spår

i allt som kommer i dess väg.

Men en annan sak som jag också vet är att det blir lättare,

det kommer inte att vara lika svårt att leva med

dödslängtan under huden,

ångest i ständig cirkulation genom kroppen i takt med pulsen,

Jag vet att det kommer bli lättare att leva med livsångest och panik i blodet.

För jag har lyckats

Jag har det bättre än någonsin, därav frånvaron och inaktiviteten överallt.

Jag har skaffat flickvän, den bästa jag kan ha. Frida heter hon och andetagen

är så mycket lättare att ta i hennes närvaro, mina ärr bleknar i hennes närvaro.

Jag har inte känt något tvångsmässigt behov av att göra illa mig på minsta sätt

förutom en gång. En enda gång sedan 5juni.

Det känns så konstigt att kunna titta i spegeln och inte vilja ändra något

förutom den där finnen i pannan. Det känns ovant att inte konstant ha

ensamheten i skuggan, paniken i kroppen, ångesten i blodet; konstant.

Jag klagar inte alls på det men det känns så väldigt sorgligt att jag är rädd

när jag är ensam en stund. Så otroligt rädd för att tappa rytmen i andetagen,

lugnet i sinnen och takten i pulsen. Jag finner det inte på något sätt ångestfyllt

eller jobbigt att det är så, bara väldigt sorgligt.

Nu slutar jag skriva här, skriver om det senare när inte ögonlocken håller

på att falla ihop och skrivlusten kommer tillbaka

Som om att krocka med dåtiden.

Är det rätt att fäder
kastar avsky på sina barn
för att de har en avvikande
sexuell läggning?
Är det rätt att lämna
någon utanför gruppen
pga dennes läggning?
Är det rätt att diskriminera
vem som helst pga dennes
kön och/eller läggning?
Vi lever för guds skull
på 2000-talet,
SKÄRPNING


När jag senast hade mitt veckoliga besök hos min psykolog Lotta, igår, så kom hon med en ganska intressant teori om varför mina så kallade vänner försvinner en efter en. Nämligen min sexuella läggning/orientering. Det är något som jag själv aldrig ens har ägnat en tanke åt eftersom att det alltid har varit så självklart för mig att jag inte är straight att jag inte har uppfattat min läggning som onormal, ut stickande, frånstöttande, skrämmande eller något annat i den stilen.
Det har också varit så självklart för Lotta att inte heller hon hade ens funderat på att min läggning skulle kunna vara ett problem för att få ett rikt och givande socialt liv. Hon hade inte funderat på det för än nu, när hon försökte komma på anledningar till varför jag har hamnat så utanför umgängeskretsen. Den mest självklara anledningen hon kunde hitta var min läggning och den var inte ens i närheten av självklar. Frågan hon ställde sig själv och mig var "Varför skulle ett gäng som säger sig vara bisexuella ta avstånd från någon som är homosexuell, ty att vara bisexuell är också avvikande, från normen."

Jag hittar inga ord, inga fraser, igenting, som jag kan bygga ihop till en förklaring för jag är själv förvirrad och förstår ingenting av det som händer.
Om du nu läser min blogg och känner mig, eller bara har ett hum om vad det kan vara frågan om så kan du väl posta en kommentar med din åsikt/påstående/argument. För jag vill verkligen förstå vad det är som händer. Om du känner mig och är en av dem som tar avstånd ifrån mig, skriv då vad det är som det rör sig om. Jag är inte sämre än att jag kan ändra på mig eftersom att jag är positivt inställd till att förändras till det bättre men jag kan ju inte göra det om jag inte får veta vad det är som är fel.

Självfallet kräver jag inte att du avslöjar din identitet, jag kommer inte heller försöka luska ut vem du är, du får vara helt anonym.

Nu blir det ett jobbigt inlägg med bara whinande, jag orkar inte ens läsa igenom och försöka få det att låta bra.

Sometimes when this place gets kind of empty,

sounds of their breath fades with the light.

I think about the loveless fascination,

under the milky way tonight.

Lower the curtain down on Memphis,

lower the curtain down all right.

I got no time for private consultation,

under the milky way tonight.

Det börjar bli en vana det där med att spendera fredags- och lördagskvällar i sängen tillsammans med vinare och en bra bok.
Det känns som att jag blir mer och mer isolerad från gemenskap och umgänge för varje stund som går. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det så jag finner i situationen och knaprar antidepp och dricker vin tills jag somnar av utmattning. Jag struntar helt enkelt i att ens fundera över vad jag tycker om situationen.

Jag träffar människor i skolan, thats about it. Och det är inte direkt som att jag har någon speciellt bra kontakt med någon av dem, det är inte precis som att de hör av sig till mig apropå ingenting och varför skulle de göra det om det inte ens hör av sig när det gäller någonting som faktiskt är lite viktigt.
Självklart har jag bekanta och vänner utanför skolan också, hur jag har lyckats med det har har jag btw inte den blekaste aning om. Men nu mer är det dock så, precis som jag nämnde i början av texten, så har jag ingen direkt kontakt med dem heller.
Jag har mina kontakter och det är antagligen bara på grund av dem som de överhuvudtaget hör av sig till mig ibland. Det rör sig liksom alltid om nummer till langare eller hjälp att fixa alkohol och nikotin. Jag blir säkerligen bara utnyttjad men det är inte som att jag har något bättre för mig så jag gör det ändå, för at få tiden att gå lite fortare.
Och det känns ju så jävla bra att de som jag hjälper att fixa diverse saker inte ens hör av sig om de vet om någon fest förän några dagar efteråt. Det tycker jag är det minsta jag kan begära, att få veta om ifall det händer något.

Men nej, så fungerar det inte. Inte när det kommer till mig. Jag är en sådan där som är bra att ha ibland, när det behagar personen i fråga. Är de inte i behov av cigaretter, alkohol eller omplåstring så är jag inte av värde.
Förlåt mig för att jag inte kan finna mig i min plats av umgänget men jag blir så jävla less på det.

Men guess what? Jag har vant mig.
Ja, jag går upp på morgonen av den enda anledningen att gå till skolan, när jag kommer hem pluggar jag om det behövs, annars lagar jag mat, sedan äter jag och sen bär det raka vägen upp till sängen, drogad av mina mediciner och av vinet slocknar jag väldigt fort. Samma visa alla vardagar.
Jag har till och med slutat med att hålla mig vaken några timmar extra på helgerna, något som jag brukade göra i hopp om att det kanske skulle komma upp något roligt att göra på kvällen, jag går istället och lägger mig direkt efter middagen även då.
Jag orkar inte sitta och vänta på att någon vill veta av mig längre. Och jag orkar definitivt inte söka upp andra längre, de håller ändå inte det de lovar -de hör aldrig av sig om de hittar något eller så håller de helt enkelt bara tyst om de vet något.
Jag ger upp nu, jag orkar inte ens försöka

Woke up and nothing feels right
cant believe i made it through the night
the sky is cracked like porcalin
and all the souls they rose and marched again
it's the same the dream it goes
on and on and on and on but this is where it ends

Wish I knew what you were looking for.

Jag gillar när folk drar upp gamla rykten, historier, glåpord och misslyckade relationer, speciellt när de gör det för att klanka ner allt vad de kan för att de bara är så och själva vill hamna i bättre dager.

Men sorry bitches.

Det är ni som anses vara socialt handikappade och misslyckade, korkade och fel.

Det är ni som måste leva i det förgångna för att hitta något att snacka skit om eftersom att de flesta har glömt hur det egentligen låg till.

Det är ni som måste trycka ner folk hela tiden.

Det är ni som inte kan hålla er till sanningen.

Det är ni som inte mår bra själva om ni inte får göra någon annan illa.

Det är ni, och ingen annan, som borde få ord som häxa, missfoster, freak, äckel, lögnare och pestsmittare haglade över er.

Det är ni och inte de som försöker fungera socialt efter bästa förmåga, inte de mobbade och utstötta, inte de som av någon anledning inte riktigt passar in efter normen, inte de om har en annan sexuellägning än straight. Och det är absolut inte de som är sjuka på olika sätt, såsom psykiska sjukdomar och syndrom och olika handikapp.

Men det skulle aldrig falla mig in att göra det, jag slår inte ens tillbaka längre. Ni är helt enkelt för dåliga för det. Hur frestande det än var att klappa till honom ordentligt så gjorde jag inte det, alla så att han var allvarligt rubbad och inte var värd att lyssnas på. Det hjälpte inte alls, eller ja, jag undvek honom och gjorde allt för att inte starta bråk, för jag är way past de tiderna jag tog till våld och fula ord, eller jag vill tro det i alla fall.

Alla människor agerar fel och säger fel ibland. Det är fullt normalt och friskt beteende för det är så man får de flesta kunskaper som man bär med sig hela livet. Men när det upprepas om och om igen trots att denne vet om att det är fel, kränkande och ibland också illegalt, då är det riktigt fel. Sådana borde buras in på livstid. Eller egentligen inte på livstid utan så lång tid som det krävs för att de ska sluta med det hemska beteendet.

Jag tror inte på att någon föds ond, det gör jag verkligen inte. Så vem bär skulden till att de har utvecklat de här åsikterna och fått de här sätten att agera på? Är det föräldrarna som har tutat i sina barn att de som inte har en viss tro, en viss hudfärg, en viss ögonfärg och en viss läggning, ska vara häxor, satans hjälpredor och bära på pesten, alltså ha ett lika stort värde som gårdagens sopor. Är det pappa och mamma som har sagt till sin son att kvinnor är slampor som saknar sinne av värdighet som går lika bra att panga på som barbaradockor? Är det så, då är jag rädd, för vart är vi på väg om en mamma säger åt sin son att våldta unga kvinnor i samma ålder som han lillasyster. Eller det kanske inte alls är föräldrarna som har sagt det till dem, det kanske är deras vänner men vem sa det i så fall till vännerna? De kan knappast ha fötts med den så kallade insikten.

Bara för att hon tycker om kvinnor är hon ingen häxa.

Bara för att han tycker om män är han inget äckel.

Bara för att hon tycker om både kvinnor och män är hon ingen slampa.

Bara för att han tycker om både män och kvinnor är han ingen player.

Bara för att de inte är troende inom en kyrklig religon så betyder det inte att de inte har respekt för de troende. Det betyder inte heller att inte tror på högre makt.

Bara för att du inte gillar dem så finns det andra som gör det.

Oavsett vad så är de människor med lika stort värde som du, varken mer eller mindre.

Jag är inte fulländad men jag försöker.

Jag klankar inte medvetet ned på människor

och skulle jag göra det så skulle jag inte vara

sen med att be om förlåtelse.

Att försöka är det enda som behövs,

det enda som krävs.

Att visa viljan till förändring och förbättring

är det som räknas.

Tänk en extra tanke innan du kallar någon för ett skälsord

på grund av dennes läggning eller tro.

Jag är en loser baby

Solen försvann

bakom

radioaktivt damm

Jag vill skriva om något viktigt och stort som har betydelse för någon och som kretsar runtrunt i mitt huvudet hela tiden. Men jag får inte grepp om de ljudlösa orden, jag kan inte få ihop välbyggda meningar till en text med tydligt innehåll och mening.

Så därför kommer jag jag ta tillfället i akt och skriva om mig själv nu. Lite för att du ska veta vem jag är och lite för att du ska veta varför jag skriver om de ämnena som jag skriver om och lite för allt annat. Jag brukar lägga korten på bordet direkt men det här gången dröjde det en stund. Nu kommer det i alla fall.

Jag är nog en obotlig självhatare som har börjat behärska att kontrollera hatet när andra är i närheten men långt ifrån helt ut.

I min femton och ett halvt år korta historia finns det diverse ät- och träningsstörningar i en rad olika kombinationer, en mängd självmordsförsök, lindriga till allvarliga självskadehandligar, stark socialfobi och disfunktionalitet, alkohol-, drog- och sexmissbruk och självmobbning. Allt i självdestruktivt syfte.

Jag har bott på behandlingshem, varit i kontakt med socialen, akuta krisenheten Stockholm och sös akutpsyk. De har fäst etiketter på mig, kallade mig möjlig borderline, asperger eller manodepressiv och sa att jag led av allvarligt svårt självskadebeteende, obestämd ätstörning och lindrig alkoholism. De flesta etiketterna, ärr och skador fick jag för två år sedan, när jag var tretton år, en del fick jag i sjätte klass.

Nu agerar jag inte riktigt på samma sätt, lite självbehärskning och kontroll har jag fått och lärt mig att använda mig av. Men jag är stolt över det jag har gjort och varit med om hur konstigt och fel det än på låta. Jag ångrar inte ett enda ärr, självmordsförsök, utbrott, fylla, drogrus och lysningar. Jag ångrar ingenting alls, jag är tvärt om stolt över det jag har gjort. Jag vill inte ha något "vad synd det är om dig, stackare du kan inte ha det lätt" och jag vill inte ha något hat, livet är hårt och uppe på det har jag mitt självhat. Men, jag fungerar, jag kan leva även om min kropp är trasig, det är inte synd om mig, min smärtgräns är låg helt enkelt.

Jag ser var enda ärr, papper i bup-journalen som ständigt läggs till och kilogram som läggs till eller tappas från min kropp som ett tecken, ett bevis på att jag överlevde och fortfarande överlever.

Tro inte att det är lätt att leva med den kroppen och de erfarenheter som jag har, ute i samhället. Samhället som skyr, ogillar och ser ned på allt jag gör och har gjort, saker som jag är stolt över. Jag måste ständigt försvara min sak vad det än gälleroch vänner i min närhet känner att de måste försvara sig när de inte mår bra och nämner det för mig. Jag tycker inte om det och det är inte så otroligt lätt att leva med men det går, allt går, och det är huvudsaken. Hur det är möjligt att det går är sak samma bara det går.

Jag är stolt, det är jag, men bara för att jag ska förbrylla er lite så nämner jag en sak till. Jag har något djupt inne i mig som får mig att hata mig själv, hata allt jag har gjort, gör och kommer att göra, hata alla känslor jag känt, känner och kommer att känna. Något som får mig att riktigt avsky allt som är jag och allt som kommer ifrån mig.

De ger mig p-piller för att ställa rätt hormonballansen i mig som jag har förstört för länge sedan.

De ger mig två starka antidepressiva mediciner för att hindra mina dalar från att bli så djupa med de hindrar också min toppar ifrån att bli höga. Det vore okej om det inte vore så att mina dalar är djupare än vad min toppar är höga och jag är mest bara tom, varken hög eller låg.

Och solen försvann bakom radioaktivt damm.

We came together to say: Hold on

The lights go out all around me

One last candle to keep out the night

And then the darkness surrounds me

I know I'm alive

But I feel like I died

And all that's left is to accept that it's over

My dreams ran like sand through the fists that I made

I try to keep warm but I just grow colder

I feel like I'm slipping away

Det går inte en dag mellan var gång jag ser en människa som på något sätt inte mår bra. Ännu oftare hör jag om någon som inte mår bra.

Bara det att vara hemma ifrån skolan eller jobbet på grund av sjukdom gör en väldigt stressad, hur ska man hinna med allt som man egentligen inte hinner med nu när man är sjuk? Ja, det är frågan. Så småningom kommer den stressen och oron leda till att hela mänskligheten kommer gå in i väggen, både bildligt och bokstavligt talat. För när pressen och stressen är så stor så väljer de flesta att ta sig till arbetsplatsen eller skolan ändå, trots att febern är så hög att man ser dubbelt och när någon ens börjar slita så på kroppen när den inte mår bra så kommer det att tära på psyket också.

Och det ovannämnda är bara en, ganska liten, del av det stora problemet med dåligt mående. Har du någonsin sett dig omkring när du stått i kön för att betala, avnjutit en glass i vårsolen, gått över stan, suttit i klassrummet eller i personalrummet, i korridorerna, hemma, hos grannen och på fester? Och om du har gjort det har du verkligen analyserat dina medmänniskors anletsdrag, hållning och uttryck? Har du funderat på vad som har orsakat det där ärret, den där rynkan, de där ledsna ögonen, de där förväntansfulla glada ögonen, det där leendet eller de där tårarna i ögonvrån? Det finns mängder av orsaker. Det kan vara sportskada, ålder, ett tragiskt besked, ett löfte om evig kärlek i ett förhållande, ett glädjande besked eller panik, stress, press, en jobbig händelse eller vilsenhet. Det finns mängder av orsaker men alla dessa orsaker är en bidragande orsak att den medmänniskan är just den människan som den är. Har du tänkt på det? Funderat på vad den människan har varit med om och om den personen i så fall skulle kunna bidra med information och/eller historier som kan vara till fördel för dig och göra en påverkan på dig och ditt liv? Jag tror att det är viktigt att tänka på sådant ibland. Om du har tur så kan du säkert ingripa i någons liv och göra en skillnad för denne efter att du har läst av något oroväckande i dennes ögon och uttryck. Och säg inte att du inte har tid för det har du, precis som jag sa: när du står i kö, väntar på någon eller något eller helt enkelt har en minut över.

Vart jag vill komma är att om du tar dig tid att studera och analysera någon så kan du göra skillnad i någons liv, en förändring till det bättre. Det räcker om du skickar ett leende till någon som ser ensam ut och har ledsna ögon för att den ska känna sig gladare. Ett ”hur är det” eller ett ”hej!” kan betyda så mycket för den som är utsatt, mobbad, utfryst och/eller ledsen. Du kan säkert inte få en självmordsbenägen att vilja leva och ta tag i sitt liv, du kan inte få en alkoholist att släppa flaskan, en knarkare att skippa drogerna och du kan inte få en mobbad att sluta vara mobbad, du kan inte få den mobbade att vilja gå till skolan/arbetet och de hårda orden och slagen. Men du kan få dem att tänka till, en tanke om att det finns hopp om världen som vi lever i, en känsla av att det faktiskt finns någon, om än en komplett främling, som månar om dig och tycker att du förtjänar få ett leende och några vänliga ord. Du kan göra skillnad. Du kanske inte mår bra själv, vad vet jag, men om du börjar med vänlighet så kommer du förhoppningsvis bli bemött med vänlighet och om du inte blir det så förtjänar inte den personen din uppmärksamhet alls.

Jag har tappat räkningen på trasiga själar som jag har mött, de är så många. Och om de inte är trasiga så är de såriga och tärda. Det jag har lärt mig är att det inte behövs synas vid första anblick om hur personen i fråga mår. Den behöver inte ha en anorektisk kropp, ärrad och sårig kropp, sår på händerna efter att de för många gånger förts ner i halsen, sönderknarkad näsa, sprutmärken i armvecken, spritluktande andedräkt och dimmiga ögon. Bara för att någon mår psykiskt dåligt så behöver det inte synas på kroppen, det gör det i princip bara när det har gått för långt. När ingenting räcker, när all hopplöshet, förtvivlan, panik, vilsenhet, apati, rädsla och oro inte kommer ut på något sätt, när ingenting räcker till och bara det destruktiva finns kvar. Det är då som det börjar synas, om personen ens finns kvar då, om hon eller han inte redan har gett upp innan det självdestruktiva kom in i bilden.

Jag är lite osäker på om det jag ville få fram har kommit fram och blivit förstått. Jag vet inte riktigt vad det var jag ville få fram från början. Men nu vill jag i alla fall bara säga: bemöt dina medmänniskor med ett leende, analysera och ta in deras drag noga. För vem vet, du kan komma att göra en stor skillnad i hennes eller hans liv.

I've been there too,

when everything falls apart and the best you can do is

get through each day wonderin' will this never end?

Is it always gonna be this way?

And the greatest lie you've ever been told is that

you're the only one to ever walk on this road

And now you'll never see the light of dawn, so we came together to say

Hold on

-18/2-08

15Januari -krativiteten flödade

It's the past it's the future

I don't know how to carry on

Through the rights and wrongs

Kick it like we know the songs

Already we thought we rock steady

Down and on the dancefloor

Alkoholister och egentligen alla missbrukare är så otroligt klarsynta.Idag när jag satt och väntade på bussen så kom det fram en man som var tydligt berusad och sa ”man ska vara snäll mot varandra, att vara elak leder ingenstans alls. Låt dem inte komma nära dig, lura dig igen. Att utnyttja en kvinna är det vidrigaste jag vet”

Jag vet inte hur han kunde komma fram till det genom att bara se på mig men samtalet vi förde gav mer än något annat samtal gjort på länge.

Han pratade om hur hårt och fördjävligt livet och många människor är. Han sa att han skulle in på torsdag, igen. Vara inne i tre-fyra månader för att sedan få en lägenhet och försöka få ordning på sig själv. Han visste inte hur han skulle klara sig utan spriten för livet var så mycket hårdare än vad han mäktade med. Han sa att allt skulle vara så mycket lättare om alla bara var snällare, riktigt snälla rakt igenom. Det skulle inte vara så svårt att leva utan den eviga dimman framför ögonen och dämpningen på smärtan. Jag fångade hans blick och sade att ingen kan kräva något mer av någon annan än att denne person gör sitt bästa och försöker, att det inte gör något om han inte orkar släppa flaskan helt direkt, för att han överhuvudtaget försökte. Till svar fick jag att alla människor måste försöka, annars är man ingenting.

Där tog ämnet slut och han gick in på ett annat och bad mig att aldrig falla, aldrig ramla ner för trappan mot toppen som jag själv byggt, aldrig mer låta mig luras och utnyttjas av drogerna igen. Han sa att han tyckte att jag hade hjärtat på det rätta stället, var rakryggad och var bra som ens var vänlig mot honom. Han bad mig att kämpa och jag bad honom att göra samma sak. Jag fattade hans öl-kletiga hand och sade att så länge som han, jag eller någon annan har hoppet och tron på något bättre kvar så har varken du, jag eller denne någon annan inte förlorat någonting och i hans dimmiga, vilsna ögon skymtade jag ett spår av ett för länge sedan bortglömt leende, ett suddigt spår av glädje.

Han lade sin hand på min axel och sade att allt handlar om att överleva. Att en dag så kommer allting bli bättre, han sa att han trodde på det själv. Och att en dag så skulle alla som någonsin gjort livet svårare för någon medmänniska, hög som låg, fattig som rik, hälsofantast som festprisse, skulle få tillbaka allt de gjort. De skulle få känna på känslan att bli hånskrattad åt, uttittad, utnyttjad, plågad och ensam in i märgen. En dag så skulle livet få känna på hans smärta. Han sa att han levde för att få se den dagen, det hoppet höll honom vid liv och fick honom att fortsätta.

Då kom min buss och jag önskade honom lycka till med allt och han bad mig vara försiktig.Jag gick på bussen och allt jag kunde tänka på var att alkoholister, och andra missbrukare också, är alldeles för klarsynta för sitt bästa. De förstår så mycket mer än vad deras sinne klarar av. De är alldeles för modiga på den fronten där det handlar om att se allt det svåra och ta det till sig på riktigt. Det skrämmer bort andra som är tillräckligt (eller otillräckligt, beroende på hur man ser det) intellektuellt begåvade för att inte vara så modiga att se det som missbrukare och andra destruktiva själar ser. De blir totalt ensamma i ett överbefolkat samhälle och ensam är inte stark. Ingen människa orkar hur mycket som helst och ännu mindre själva. Destruktiviteten tar vid och blir ett substitut för den närhet de saknar, ett skydd mot allt det svåra.

When I get low I get high