Hur jag än hamnade hamnade här så vet jag inte hur det gick till

Jag har blivit sådär svag igen.
Eller stark.
Svagstark, starksvag.

"I'm medicated, how are you?"

Det där med att ta kol på mig själv,
eller om det jag gör eller det jag känner skulle ta kol på mig,
om någon del av mig skulle ta kol på mig.
Det blev väldigt verkligt, för nära.
Det jag gör tog nästan kol på mig.

Konstapeln jag kontaktade var snäll nog att ta mig på allvar,
han tog emot ansvaret över mitt liv
när jag inte själv orkade ta det.
Jag ställde en enkel fråga och hans hårda machoattityd
föll i bitar och splittrades nästan lika fort som han visat upp den.

"Kan du hjälpa mig? Vet du hur man tar sig till St:Göran? Jag behöver komma dit."

Fort gick det.
Konstapeln höll armen om mig och ledde mig till trygghet,
till ett rum där jag inte behövde vara rädd längre.
Ett rum där jag inte behövde hålla ihop mig själv av alla krafter
jag kunde uppbåda.
Ett rum där jag inte kunde utsätta mig själv för någonting.
Han tog emot ansvaret.
Sedan lämnade han över ansvaret till två andra poliser.
De förde mig vidare, mot ännu säkrare mark.

"Gjorde jag rätt som lämnade över ansvaret? Gjorde jag rätt som tog kontakt? Kommer jag få hjäp nu? Jag behöver hjälp. Kommer de ta hand om mig nu?"
"Jag hoppas innerligt att de kommer ta hand om dig och hjälpa dig. Och du gjorde helt rätt att söka upp polisen, vi finns för sådana som dig"

Väl inne, visiterad, avklädd och påklädd i en landstingsklänning
blåste jag så höga siffror att alla tittade misstroende på mig.
Hur kunde jag leva?
Hur kunde en tjej i min ålder och storlek leva med de siffrorna?
Det blev en natt på avd.7 Beroendeakuten och jag var säker.

Jag skulle varit vidare till psykiatrin, till skyddet,
men jag kom aldrig dit.
Bristande kommunikation.
Jag blev utskriven med fortfarande höga siffror,
ångest, rädsla och abstines.
Hemskickad att åka den 2timmar långa resan kommunalt,
på egen hand.
De sa att jag inte verkade ha missbruksproblematik,
trots allt.

No shit?
Jag ville bli räddad från mig själv,
ingenting annat.

----------------------------------------------------------------------------

Detta var en månad sen.
Nu står jag på benen igen.
Medicineringen har ställt in sig och
jag kan andas.

Hur jag hamnade här?
Jag vet inte.
Jag minns ingenting, inte egentligen.
Jag är så osäker på vad som är sant och vad som är dikt.
Jag minns inte om M var på riktigt eller
om jag fantiserat ihop det.
Drömt.
Som om någon tryckte på paus för 3år sedan
och slungades in i en drömvärld
och sedan helt plötsligt tryckte på play igen.
Jag står på samma ruta som för 3år sedan.

Destruktiv, ångestfylld, dissociativ, medicinerad.

Jag vet ju att det är i motvind och inte i medvind
som en drake stiger, men när ska jag flyga då?