Har Du Tänkt På Hur Orättvist Allting Kan Vara?

Ständigt har jag fått höra förmaningen
"gör inte så, folk omkring dig mår dåligt då,
du måste tänka på dem som bryr sig om dig".
Och jag vet att förmodligen alla med någon form
av självdestruktivt beteende har fått höra samma sak.

Javisst.
Självklart ska man tänka på mamma, pappa,
syster, bror, övrig släkt, lärare, klasskamrater,
skolkamrater, vänner och alla, precis alla, andra.
NEJ, det tycker jag är väldigt fel.
Tänker de någonsin på mig? Tänker de någonsin
på hur dåligt jag mår?
Hur dåligt man faktiskt måste må för att känna ett
behov av att åsamka sig själv smärta och förstörelse?

Varje gång jag har hört den där ovannämnda förmaningen,
har jag haft en stor lust att fråga just det,
"har du en aning hur dåligt jag mår? Hur ont det måste
göra i mig när jag måste ta till sådana brutaliteter som
att misshandla och och ibland nästan döda mig själv?
Nej, det tror jag inte. För då hade du inte förmanat mig
över att jag inte får göra någonting som kan orsaka
någon annan smärta. En sådan svag smärta som jag är
säker på inte kommer upp på samma nivå som den
smärta som jag, ständigt, bär inom mig."

Är det inte bra orättvist det här?
En som redan mår fruktansvärt dåligt får
ansvaret över att se till att friska och sunda
människor inte mår lite dåligt över att denna mår dåligt.
Snurrigt värre blev nog det där.
Lite av smärtan borde de kunna ta, tycker jag.
Det rör sig ju inte om konstant inneboende kaos,
panik, ångest, självhat och/eller smärta, som de behöver
bära (en kortare stund, till och med).