"I would like to visit you for a while
Get away and out of this city
Maybe I shouldn't have called but
Someone had to be the first to break
We can go sit on your back porch
Relax
Talk about anything
It don't matter
I'll be courageous if you can pretend
That you've forgiven me
Because I don't know you anymore
I don't recognise this place
The picture frames have changed
We don't talk much anymore
We keep running from the pain
But what I wouldn't give to see your face again"
EVERY BREATH WE TAKE IS A SIGN OF HOPE,
visst var det så eller har du glömt orden du en
gång sa till mig, en av alla otaliga gånger du höll ihop mig.
Jag har inte glömt, jag har inte glömt någonting.
Syster yster, jag älskar dig än.
Jag vet inte om det är den du var som jag älskar,
jag känner dig inte längre och kanske är det bäst
att låta det vi hade gömmas i skuggornas glömska
av det förflutna.
Och bara älska minnet av dig, av oss, av systraskapet,
av kaoset, av glädjen, av paniken,
av allt kaffe, cigaretter, prat, tårar, skratten..långt in på småtimmarna
eller dygnet runt som det blev ibland.
Alla dessa ärr, allt som hände.
Alla dessa minnen av panik och ångest som vändes till
förståelse, kampvilja och leenden i din närhet.
En gång när jag hälsade på dig och skulle åka hem igen
så skrev du "DO NOT OPEN" tvärs över mina handleder,
som en påminnelse när det blev för svårt att andas.
Jag tog kort på det, korten har jag kvar
och jag funderar på att tatuera in det, som en
ständig påminnelse av dig och allt du gav mig.
Det du skrev hindrar mig än idag när kaoset rycker tag i mig,
det är som att det fortfarande står där, tre år senare, inpräntat
i huden på mig även om bläcket sedan länge försvunnit.
Och att svika dig är något som jag aldrig skulle kunna göra,
det är omöjligt fast du aldrig fått mig att lova någonting,
aldrig krävt något av mig, aldrig någonsin.
En sådan simpel önskning och påminnelse som du
skrev över handlederna på mig kan jag helt enkelt
inte gå emot.
Anja,
Du stod vid min sida i skärselden,
du höll mitt hår när jag kräktes,
du lappade ihop mig när jag gjorde mig illa
(över telefon, något som är en förbaskad bedrift)
du lärde mig att hitta andra sätt,
du lärde mig hur man undviker myndigheterna bäst.
Du älskade mig och stod vid min sida
oavsett vad mina brister och fel var.
Jag kommer aldrig kunna säga något
om tacksamhet till dig, om dig, för det jag känner
är större än så.
Vi gick på många stigar,
många små och brokiga stigar med snår och buskar runt om.
Vi snubblade på barfotafötter och skrapade upp det lilla som
var kvar av oss.
Kanske vi har hittat till den stora vägen nu.
Någonstans på vägen snavade någon av oss rakt igenom
taggbuskarna och hamnade på en annan stig.
En dag kanske vi hamnar på samma igen,
fast ingen stig. Långt ifrån en stig.
En landsväg kanske, eller ett ljusspår.
Vad vet jag.
En dag så kanske,kanske, kanske att vi stöter på varandra
på en annan väg, någon annan stans.
Stöter på, inte snubblar som sist.
Det finns balans i stegen nu och styrka i musklerna.
Jag känner dig inte längre,
men du var alltid starkare än mig.
Därför är jag säker på min sak.
You still mean the world to me.
