Hur länge ska en människa behöva lida innan hon får dö?
Det är frågan jag ställer mig just nu. Det är inte det att jag är självmordbenägen, jag är inte det minsta sucidal. Jag är bara så otroligt trött på att ständigt, dag ut och dag in plågas. Jag vill inget hellre än att bara lugn och det verkar inte som att det är möjligt i livet. Jag vill kunna känna lugnet susa genom blodomloppet, inte det där kolossala lugnet och harmonin. Bara att få känna mig lite tillfreds med tillvaron, hur många up and downs det än är, jag vill slippa denna ständiga förtvivlan nonstop, jag vill inte känna total hopplöshet Jag vill kunna leva med vetskapen att efter den här stormen, efter den här psykosen, efter den här totala sammandrabbningen i mig själv; så kommer det blir lite lättare att leva bara jag tar mig igenom den med livet i behåll.
Men, sanningen är att det liksom inte blir mer meningsfullt. Det känns inte ens en gnutta lättare att andas. Ångesten cirkulerar ständigt i takt med pulsen och varje sekund känns som en kamp. Bara att lyckas fylla lungorna med syre känns som världens svåraste utmaning.
Det finns självklart inte bara sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år som är fyllda med råångest. Det finns sekunder som faktiskt känns underbara, som känns värda att kämpa för, som ger så otroligt mycket. Sekunderna efter sex, när jag ligger i Fridas armar och hela rummet doftar ylang-ylang och sex och allt som finns är hud mot hud, hjärtan som slår i takt och fridfulla leenden på läpparna. Jag pratar alltså inte om sex som handlar om att avancera, att använda olika leksaker och absolut inte om bdsm, det är mjukt, fint sex jag pratar om. Sådant som går ut på att utforska varje millimeter av varandras kroppar med fingertopparna och läpparna, som bara handlar om att ge den man älskar njutning för att man tycker att den personen är värd all världens lycka. För att allt man vill är att se personen man älskar le och ha som små stjärnor i ögonen. Det är sådant sex jag pratar om. Det är sekunder som jag nästan känner mig hel.
Självklart borde jag nog tycka att det är tillräckligt, att jag inte borde kräva mer än ett par sällsynta sekunder av välbefinnande då och då. Mitt ego kanske är ofantligt stort när jag vill känna ett sorts lugn i livet, även när det stormar och allt försvinner i ett svart hål.
Men frågan jag ställer mig kvarstår, efter att mina år av lidande, efter alla otaliga trauman, efter allt dåligt. Hur mycket ska en människa behöva lida innan hon får dö? Hur många år av lidande behövs det för att hon ska få avsluta sitt lidande utan att orsaka någon annan lidande? Utan att någon anklagar henne för hennes död? Nej, jag pratar fortfarande inte om självmord, jag pratar om i fall det finns minsta barmhärtighet i livet. Om det finns någon som helst gräns på hur mycket lidande en människa ska behöva gå igenom.
