Livet är fördjävligt och jag vet att det sätter djupa spår

i allt som kommer i dess väg.

Men en annan sak som jag också vet är att det blir lättare,

det kommer inte att vara lika svårt att leva med

dödslängtan under huden,

ångest i ständig cirkulation genom kroppen i takt med pulsen,

Jag vet att det kommer bli lättare att leva med livsångest och panik i blodet.

För jag har lyckats

Jag har det bättre än någonsin, därav frånvaron och inaktiviteten överallt.

Jag har skaffat flickvän, den bästa jag kan ha. Frida heter hon och andetagen

är så mycket lättare att ta i hennes närvaro, mina ärr bleknar i hennes närvaro.

Jag har inte känt något tvångsmässigt behov av att göra illa mig på minsta sätt

förutom en gång. En enda gång sedan 5juni.

Det känns så konstigt att kunna titta i spegeln och inte vilja ändra något

förutom den där finnen i pannan. Det känns ovant att inte konstant ha

ensamheten i skuggan, paniken i kroppen, ångesten i blodet; konstant.

Jag klagar inte alls på det men det känns så väldigt sorgligt att jag är rädd

när jag är ensam en stund. Så otroligt rädd för att tappa rytmen i andetagen,

lugnet i sinnen och takten i pulsen. Jag finner det inte på något sätt ångestfyllt

eller jobbigt att det är så, bara väldigt sorgligt.

Nu slutar jag skriva här, skriver om det senare när inte ögonlocken håller

på att falla ihop och skrivlusten kommer tillbaka