Sometimes when this place gets kind of empty, Det börjar bli en vana det där med att spendera fredags- och lördagskvällar i sängen tillsammans med vinare och en bra bok.
Det känns som att jag blir mer och mer isolerad från gemenskap och umgänge för varje stund som går. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det så jag finner i situationen och knaprar antidepp och dricker vin tills jag somnar av utmattning. Jag struntar helt enkelt i att ens fundera över vad jag tycker om situationen.
Jag träffar människor i skolan, thats about it. Och det är inte direkt som att jag har någon speciellt bra kontakt med någon av dem, det är inte precis som att de hör av sig till mig apropå ingenting och varför skulle de göra det om det inte ens hör av sig när det gäller någonting som faktiskt är lite viktigt.
Självklart har jag bekanta och vänner utanför skolan också, hur jag har lyckats med det har har jag btw inte den blekaste aning om. Men nu mer är det dock så, precis som jag nämnde i början av texten, så har jag ingen direkt kontakt med dem heller.
Jag har mina kontakter och det är antagligen bara på grund av dem som de överhuvudtaget hör av sig till mig ibland. Det rör sig liksom alltid om nummer till langare eller hjälp att fixa alkohol och nikotin. Jag blir säkerligen bara utnyttjad men det är inte som att jag har något bättre för mig så jag gör det ändå, för at få tiden att gå lite fortare.
Och det känns ju så jävla bra att de som jag hjälper att fixa diverse saker inte ens hör av sig om de vet om någon fest förän några dagar efteråt. Det tycker jag är det minsta jag kan begära, att få veta om ifall det händer något.
Men nej, så fungerar det inte. Inte när det kommer till mig. Jag är en sådan där som är bra att ha ibland, när det behagar personen i fråga. Är de inte i behov av cigaretter, alkohol eller omplåstring så är jag inte av värde.
Förlåt mig för att jag inte kan finna mig i min plats av umgänget men jag blir så jävla less på det.
Men guess what? Jag har vant mig.
Ja, jag går upp på morgonen av den enda anledningen att gå till skolan, när jag kommer hem pluggar jag om det behövs, annars lagar jag mat, sedan äter jag och sen bär det raka vägen upp till sängen, drogad av mina mediciner och av vinet slocknar jag väldigt fort. Samma visa alla vardagar.
Jag har till och med slutat med att hålla mig vaken några timmar extra på helgerna, något som jag brukade göra i hopp om att det kanske skulle komma upp något roligt att göra på kvällen, jag går istället och lägger mig direkt efter middagen även då.
Jag orkar inte sitta och vänta på att någon vill veta av mig längre. Och jag orkar definitivt inte söka upp andra längre, de håller ändå inte det de lovar -de hör aldrig av sig om de hittar något eller så håller de helt enkelt bara tyst om de vet något.
Jag ger upp nu, jag orkar inte ens försöka
Woke up and nothing feels right
cant believe i made it through the night
the sky is cracked like porcalin
and all the souls they rose and marched again
it's the same the dream it goes
on and on and on and on but this is where it ends
Wish I knew what you were looking for.
